Att bli förälder är för de flesta en omvälvande upplevelse, med lika delar kärlek som oro. När jag fick min dotter för drygt ett år sedan väcktes frågor om hur jag bäst kan hjälpa henne att bli trygg i sig själv och få en tro på Gud som bär genom livet. Jag känner mig fortfarande vilsen och tänkte att Elisabet Svahn, Jennie Hallgren och Filippa Nielsen som bloggar om tro och föräldraskap, kanske hade några smarta tips.
Finns det ett kristet sätt att vara förälder på? undrar jag när vi hörs på Skype.
Det blir tyst, trion tvekar.
– Det kanske borde betyda att det finns mer av andens frukter i ens hem, men efter dagens eftermiddag vet jag inte hur det är med den saken, säger Elisabet och lägger handen för pannan, på skärmen framför mig.
– Jag är inte en bättre förälder för att jag är kristen, men däremot får mina barn ett naturligt nätverk av människor i alla åldrar. Mina döttrar är lika glada när Simon, 26 hälsar på som när Meta 75 gör det, säger Jennie.
Egentligen är Jennie emot att sätta epitetet kristet framför saker, men när hon funderar vidare, kommer hon in på att kristet föräldraskap är en följd av att hon lever som kristen.
– Jag har valt att följa Jesus och vill att mitt liv ska vara präglat av honom. Det vill jag ska synas och märkas även i mig som förälder. Sedan brister jag i mitt föräldraskap minst lika ofta som jag brister i annat.
– Tron speglas ju också i val man gör som förälder. Vi har alla tre medvetet valt att jobba mindre och därmed prioriterat tid framför pengar, fyller Elisabet i.
– Ja, ändå tjatar min äldsta om att få stanna längre på fritids, säger Filippa och skrattar. De andra känner igen sig.
– En annan fin grej är att kunna be tillsammans med sina barn. Mina tjejer utbrister ibland saker som visar att de har en trygghet i sin gudstro. Det är en styrka att veta att det finns Någon som bär och vill mina barn väl. Vi har valt att lägga våra liv i Guds hand och det innebär även att våra barn ingår i den överlåtelsen, säger Jennie.
Men hur gör man för att ge sina barn den där tron? Trion är överens om att vi behöver mer av den typen av samtal i våra församlingar. När de spånar kring hur de själva vill hjälpa barnen att hitta Gud är de eniga om att tron måste vara något som sköts lika mycket runt köksbordet som i kyrkan. Men vad mer kan man göra? Jennie brukar fråga mer erfarna föräldrar.
– Oftast svarar de ”vi har bett” eller ”det är nåd” och jag vill liksom ha något mer konkret. För egen del tror jag att bra, kristen gemenskap är avgörande. När livet är jobbigt måste man kunna komma hem till någon och sitta och gråta en stund för att sedan orka vara förälder. Jag skulle inte överleva varken som förälder eller som kristen utan den gemenskapen, berättar Jennie.
Det märks att Elisabet, Filippa och Jennie är bekväma med varandra. Orden flyter fritt, de skrattar, skämtar och imiterar varandras dialekter. Men de kan också prata allvar.
Läs också: Psykologen: Svenska föräldrar vill göra allting rätt men litar inte på sig själva
Det senaste året har varit omtumlande, särskilt för Jennie som drabbats av en utmattningsdepression. I bloggen har hon delat med sig av hur livet och föräldraskapet påverkas när kroppen och själen säger ifrån. Även Filippa och Elisabet är öppna med det svåra i livet och skriver om sjukdom, stress och ofrivillig barnlöshet.
– Det är ett val vi gjort att vara personliga på bloggen. Vi tänkte att antingen gör vi det helhjärtat eller så gör vi det inte alls. Och vi har fått så fin respons. Människor har berättat att vissa inlägg är precis vad de behövt höra, berättar Filippa.
I kommentarsfälten på Hallelujamorsorna delar andra mammor erfarenheter om föräldralivet, frågar om råd och ger tips. Och visst behövs vägledning. Som hur man ska göra när barnens önskningar krockar med de egna idealen, till exempel.
– Jag brottas mycket med att välja mina strider. Vad är egentligen viktigt? Jag och min man försöker vara öppna för att tänka om och att öva oss i att sätta oss in i barnens situation, säger Filippa.
– Vi vill leva enkelt och det är viktigt att förklara våra val för barnen. Vår äldste son önskade sig ett nytt tv-spel i 6-årspresent. Han ville ha ett likadant som hans kusiner har, men i stället gav vi honom ett gammalt playstation som vi ärvt. Om två år kommer han inte att acceptera det, så man får försöka be och vara klok kring när man måste offra sina ideal för barnens skull, fyller Elisabet i.
Men hur gör man med församlingsengagemanget under småbarnsåren? Hinns det överhuvudtaget med mellan blöjbyten och barnskrik? Filippa och hennes man har valt att engagera sig där barnen är.
– Just nu är det söndagsskolan som gäller, vilket är det jobbigaste jag gjort i kyrkan. Och då har jag ändå varit i engagerad i nästan allt man kan vara engagerad i. Men i söndagsskolan måste man vara på alerten hela tiden.
För Elisabet ser församlingsengagemanget olika ut i olika perioder. Nu mår hon bra och har mycket energi, vilket gjort att antingen hon ofta medverkar i gudstjänsten.
– Men det viktigaste för oss har varit hemgruppen. Många väljer bort det under småbarnsåren, vilket är synd, för det är en sådan givande, och för oss helt livsavgörande, gemenskap. Vi har styrt upp vår hemgrupp så att det tidsmässigt ska funka för barnen, berättar Elisabet.
– Vi också. Vi låter barnen ha skärmtid och äta korv med bröd medan vi vuxna samtalar och ber, säger Filippa.
En stund senare blir vi tvungna att avsluta samtalet, något abrupt, när min dotter börjar gråta och måste nattas om. Jag får full förståelse från de tre Hallelujamorsorna. De vet att föräldralivet kan vara både härligt och besvärligt.
Läs också: Hur ska jag sluta ha dåligt samvete över aborten?
