Anonyma frågan: Jag och min man har varit tillsammans i över 30 år. Jag har alltid tänkt att vi har det bra ihop. Men de senaste åren har livet varit tufft. Vår son har mått psykiskt dåligt, våra föräldrar har gått bort. Livet hemma har blivit dystert och vi har inte hunnit lägga så mycket tid för varandra. Det är mig sonen vänt sig till när han mått dåligt och det är jag som haft alla sjukvårds- och andra kontakter både för honom och de andra. Jag har oroat mig mycket för vår son och sedan har jag behövt ta hand om våra gamla föräldrar. Samtidigt har jag tänkt att detta är en del av livet med ”nöd och lust”. Att vi ska klara det tillsammans. Men så kommer min man, sedan han veckopendlat en tid, hem och säger att han träffat en annan. Att han inte längre känner någon attraktion till mig. Allt är så förvirrande, jag trodde att jag kände min man och så händer detta. Jag saknar honom så. Vad ska jag göra? Och varför har det blivit så här?A.H

Terapeut Christina Halldorf svarar: Den del av livet som du trodde var den tryggaste, har rasat samman. Det är en fruktansvärd chock att hantera. De frågor som går rundgång i huvudet kommer kanske aldrig att få ett tillfredsställande svar. För förmodligen kunde inte heller din man förutse det som hände. Ert liv rullade på, ett par mitt i livet med de värsta stormarna bakom sig. Och plötsligt vill han bryta upp! Ett beslut han kanske inte ens snuddat vid tidigare, eftersom livet med dig var så självklart. Men förutsättningarna ändrades när han fick jobb på annan ort och kom iväg från vardagen. Den nya distansen och mötet med nya människor kan ha fått honom att se sitt liv med andra ögon och börja längta efter något annat.

En lång tid av sorg, oro och ansvar för andra människor har slitit på er båda. Du har burit en tung börda, känslomässigt men också praktiskt och tidsmässigt. När man är i sådana perioder, är det ofta svårt att tillåta sig en paus, för man ser bara alla andras behov och alla måsten. Kanske är det där någonstans ni tappade bort varandra, men utan att riktigt upptäcka eller erkänna det då.

I efterhand kan man se sådant man önskar att man gjort annorlunda, men mitt i situationen klarar de flesta av oss inte att göra den bedömningen. Vi gör det vi tycker att vi måste. Därför känns sveket från din man så hårt och orättvist. Nu när er tillvaro börjat ljusna igen och ni kunde fått en fin tid med varandra, så går han. Varför kunde han inte hålla ut lite till, undrar du. Men han har redan gått in genom en annan dörr, och vill inte vända tillbaka. Åtminstone inte nu. Han ger dig inget val, vilket kan kännas bittert, du måste bara finna dig i hans val.

Det liv som var ditt är borta och framtiden har blivit ett stort och skrämmande tomrum. Din utmaning är att våga, och vilja, gå vidare in i det som verkar så skrämmande. Viljan framåt är ofta det svåraste att återerövra när man tvingats in i en tillvaro man inte vill ha. Att längta tillbaka är ofrånkomligt. Men tiden brukar hjälpa till, den väntar inte, utan livet fortsätter en dag i sänder. Du får vila i den vetskapen. Om du har möjlighet, kan samtalsstöd hos någon hjälpa dig en bit på vägen.

Att du är en viktig person i flera människors liv, visar ditt brev. Det är så fint att ha med sig framåt, goda relationer är det vi behöver mest. Men den sidan av livet kan få slagsida om de andras behov blir det enda som får plats. Vi behöver också det som finns att hämta i naturen, i stillheten och kreativiteten. Det handlar inte om att göra något märkvärdigt, utan om att återvinna en enkel vardagsglädje. Förstå att du är lika värdefull som du alltid varit. Ingens värde sjunker av att man blir lämnad, men det kan ofta kännas så. Sakta börja bejaka att ditt liv är värt att leva precis så som det ser ut i dag också.