Foto: Joshua Reddekopp Visa
Christina Halldorf är terapeut och Fixa kärlekens relationsexpert, Visa

Det är alltid jag som hör av mig - vad är fel?

Vänner och relationer

Hej. Jag känner mig så sviken av min bästa vän­. Vi har känt varandra sen barnsben, men sedan ett halvår tillbaka har hon nästan inte tid att umgås eller ens svara i telefon. På ett sätt förstår jag, hon har barn och har just startat ett företag, men jag har ändå svårt för att bli så åsidosatt. Jag har själv barn, men min vän är viktig för mig. Hon är den som känt mig längst. ”Det är så mycket just nu, vi får höras en annan­ gång”, får jag hela tiden höra. Ska man acceptera att bli satt på paus, eller ska jag prata med min väninna och berätta om mina känslor? Vad kan man egentligen förvänta sig av en person som man trodde var ens bästa vän? I.K

Christina Halldorf svarar: Att bli åsidosatt är svårt för de flesta av oss, det väcker lätt känslan av att inte vara särskilt viktig, kanske till och med vara mindre värd. Förståndet kan resonera, precis som du gör, att ”hon har mycket omkring sig just nu, så därför hinner och orkar hon inte mer”. Men känsla och förstånd har inte alltid kontakt med varandra, så känslan av att inte längre vara önskad kan leva sitt eget liv.

Gissningsvis anar din väninna att du är besviken över att er vänskap går på sparlåga och antagligen finns också en upplevelse av skuld hos henne för att det är hon som är orsaken till det. Samtidigt som hon också kan vara besviken på dig för att du inte tydligare visar att du förstår och har hjärta med henne när hon sliter med att få ihop livet med familj och företag.

Självklart ska ni prata med varann­ om hur er vänskap skulle kunna utvecklas och få en form som passar de liv ni har idag. Det kan vara så att ni har olika syn på vad en vänskap innebär kontaktmässigt.

Hon kanske är nöjd med en gles, men varm, kontakt, medan du definierar vänskap som en relation där man ses och hörs ofta. Det bäddar ju för en besvikelse från din sida och ger en obalans i relationen som ingen av er trivs med.

Men det innebär inte att ni inte kan vara vänner fortsatt, det betyder däremot att du behöver släppa dina förväntningar på henne och kanske hitta nya vänner som du kan ha en tätare kontakt med.

Det är inte självklart att den man känt sedan barnsben alltid kommer att vara den som står en närmast. Vi förändras, våra liv förändras och inte sällan har vi mer gemensamt med vänner vi möter senare i livet.

Livet har olika faser, ibland har vi mer kraft och möjlighet att ge av oss själva, andra tider behöver vi få. Ni är båda i en tid i livet då mycket händer. Barn och familj har oftast första prioritet. Din väninna har sina föräldrar kvar, hon har eget företag och säkert har hon också andra släktingar och vänner. Risken, när man har det så, är att ens liv helt börjar styras av ropen utifrån, alla de som behöver en blir till bördor att bära.

När du hör av dig, så blir även du till någon att hinna och orka med. Hon kanske hellre skulle önska att du kom och hjälpte henne lite ibland­, att ni fixade sånt som hon har svårt att hinna själv, hemma eller­ på företaget.

Du verkar ha ett lugnare liv där den täta relationen till henne varit en tillgång och en glädje. Det är inte ett rop utifrån som får dig att vilja ha mer kontakt med henne, utan en längtan inifrån. Men när vi är stressade, som din väninna tycks vara, är det ofta ropen utifrån vi fångar upp. Ropen inifrån försöker vi tysta, för dem har vi inte utrymme att ta hand om. När det blir som mest intensivt vill vi kanske bara ropa tillbaka till alla ”låt mig få vara ifred”.

Just ropet om att få vara ifred är samtidigt en varningsklocka. När det ropet kommer ur ens inre, behöver man se över sitt liv och hur man lever. Så visst behöver ni prata. Men inte så att din väninna ska få mer skuldkänslor, utan för att du vill höra hur hon mår. För det är ju främst det vänner vill veta om varandra.

Det är lätt att vi idealiserar bilden av en vänskap, precis som vi ofta idealiserar andra kärleksrelationer. Vi har fått bilden av ”hur det ska vara” genom böcker, reportage eller kanske filmer. Men ingen vänskap eller kärlek håller idealmåttet, eftersom ingen av oss når upp till våra egna ideal. Och själva livet tål inte heller att idealiseras, då går vi ständigt besvikna genom det.

Livet får vi ta emot som det kommer till oss, precis som vi får ta emot varandra som vi är. Det är inte alltid vi får tillbaka det vi ger, men det händer också att får vi mer än vi ”förtjänar”. Och hur en vänskap än ser ut finns det nästan alltid skäl att vara tacksam över att den finns och har funnits.

Kommentera

Logga in eller registrera dig för att delta i diskussionen
ANNONS