Jag var hemma hos en väninna i Cambridge, England där jag bor och tv:n stod på. Vi zappade mellan kanalerna som visade frågesporter och byggprogram, och hamnade till slut framför en dejtingsåpa kallad Take Me Out.
En grupp kvinnor stod i en halvcirkel i en studio och stirrade på en stor hiss. Discomusik dunkade och lampor blixtrade under det att hissdörren öppnades och en dansande karl i kilt uppenbarade sig. Kvinnorna skrek som tolvåringar på pojkbandskonsert.
När mannen dansat runt en stund följde en komplicerad omröstning där kvinnorna tände en lampa om de var intresserade, varpå mannen metodiskt gick igenom sina möjliga partners och släckte alla lampor utom en. Alltsammans avslutades med att han avslöjade vem han egentligen tyckte var mest attraktiv – oftast en kvinna som inte tänt sin lampa till att börja med. Efter detta spektakel skulle det alltså bli dejt.
Fullt så krasst kanske det inte är i Sverige, tänkte jag den kvällen. Men marknaden för dejtingprogram i svensk tv är förvånansvärt stor: ”Bonde söker fru”, ”Gift vid första ögonkastet”, ”Are you the one”, ”The Bachelor”, ”The Bachelorette”, ”Tro, hopp & kärlek”, ”Händig man sökes”, ”Hemlig beundrare”, ”Love Island Sverige”.
Engelsmännen fyller på med ”The Undateables”, ett kontroversiellt program där funktionshindrade dejtar, och ”Naked attraction”, som är precis vad det låter som: män och kvinnor väljer partners efter hur de ser ut utan kläder. Ansiktet avslöjas sist av allt.
Läs mer: Sluta med tramsprogram, SVT
Att det finns en sådan uppsjö av mer eller mindre tveksamma dejtingprogram visar att de går hem. Vi tittar på dem. Men vad gör det med vår syn på kärleken?
Det är en fråga som har att göra med hur fenomenet ”kärlek” definieras 2018, i en värld som ofta är både hyperexploaterad och genomsexualiserad, där vi vant oss vid dejtingapparnas snabba kickar och sociala mediers exponering av våra privatliv.
Raymond Carver skrev en bok som heter ”What we talk about when we talk about love”. Vad dejtingprogrammen talar om när de talar om kärlek är ofta attraktion. ”Take me out”, programmet med den dansande hissmannen, är helt uppbyggt på utseende. Likaså ”Naked attraction”.
Dejtingprogram är orealistiska för att de får oss att tänka i termer av shoppinglistor: jag vill att min partner ska vara blond och smal, eller mörk och välbyggd, klä sig i jeans eller kostym. Det är ingen vidare grund för ett förhållande, det säger sig självt.
Men det värsta är kanske inte ytligheten, utan den cyniska, kapitalistiska marknadslogiken som driver de här programmen. Någon programchef har insett att man kan profitera på allt, inklusive människors längtan efter närhet.
Läs mer: Karin Ingridsdotter: Fler kyrkmingel för singlar!
De här såporna uppkommer inte i ett vakuum: de är en del av en konsumtionsdriven slit-och-släng-kultur där vi uppmanas att prova en mängd kortvariga, ofta sexuella ”förhållanden” för att se om de funkar, för att ge upp så fort vi tröttnar.
De speglar också den moderna synen på kärlek: kärleken är romantisk och lustfylld, det vill säga, kärleken definieras som det inledande förälskelsestadiet. Det är bara det vi ser på tv: fjärilarna i magen, den första kyssen, stadiet då alla ens partners egenheter är gulliga i stället för enormt frustrerande. Sällan får kärleken växa långsamt. Föga förvånande blir mycket få av deltagarna faktiskt tillsammans efter programmets slut.
Att dejtingmarknaden ser ut som den gör är delvis ett resultat av vår alltmer uppluckrade gemenskap. I rika västländer som Sverige lever många relativt isolerade liv: familjen är ofta ganska liten, och man umgås bara med de allra närmaste. Vi reser och flyttar mer och hamnar i främmande städer där vi måste bilda våra egna sammanhang.
Förr i tiden löstes äktenskapsfrågan inte sällan av ett arrangerat äktenskap. I dag introduceras många för sin partner av gemensamma bekanta, men vad händer med dem som inte har den lyxen? Skulle det gå att arrangera ett sekulärt äktenskap i dag?
Läs mer: Tro, hopp och kärlek-diakonen höll andakt på badhuset
Det var vad SVT frågade sig när de lanserade en svensk version av den amerikanska tv-serien ”Gift vid första ögonkastet”, där en expertpanel bestående av en psykolog, en parterapeut och, fram tills 2018, en präst (nu utbytt mot en sexolog), försöker matcha en man och en kvinna så väl att de är redo att gifta sig direkt.
Programmet har dock visat sig vara ett fullskaligt etiskt haveri som slutat i skilsmässor och psykiska sår. Flera av de före detta deltagarna berättar att programmet snarar lett till att de dejtat ännu mer än innan – något lugnt familjeliv har det knappast blivit.
Matchningarna har också varit tveksamma. I en säsong matchades en överklasskvinna med en man i blåställ som ägnade hela programtiden åt att känna sig underlägsen och oönskad.
Kritiken har inte heller låtit vänta på sig. Aftonbladets kändisbloggare Frans kallar ”Gift vid första ögonkastet” för SVT:s motsvarighet till Nya Karolinska: ”Ett galet prestigeprojekt som spårat ur för längesen”.
Läs mer: Får man dejta flera på samma gång?
En av anledningarna till att programmet blivit så misslyckat är förmodligen den lätthet med vilken man tar på äktenskapet som institution. Kristendomens vittnesbörd om äktenskapet som heligt förbund är långt borta – de nygifta får bara fyra veckor på sig att växa ihop innan de uppmanas ta ställning till om de vill fortsätta leva tillsammans. Om det känns jobbigt finns skilsmässan som självklart alternativ.
Att man i den fjärde säsongen plockat bort prästen till förmån för en sexolog säger en hel del om synen på vad som utgör kittet i ett förhållande: sex, inte trohet, vänskap eller ett sökande av det gemensamma goda.
Risken med dejtingprogram är kanske just denna: de främjar en bild av kärlek både som lätt utbytbar och som något man aldrig behöver arbeta på. Om något inte fungerar, bryt i stället för att stanna och möta problemen tillsammans. Det är knappast ett framgångsrecept för kärleken.
Läs mer: The Bachelor-deltagarna ställer fel frågor
