Att be tillsammans har alltid känts naturligt. Det kan ske lite överallt, i bilen, när vi lagt oss eller när vi går på promenad. Formen är inte heller det viktiga, det väsentliga är att vår bön är ett samtal med Herren tillsammans. Som vid ett tillfälle går vi på en stig i skogen och pratar och rätt var det är så förstår jag att nu pratar Lillemor inte med mig utan hon talar med Herren. Ingen förändring i samtalston eller volym. Det betyder väldigt mycket att tillsammans kunna lägga saker och ting, särskilt sådant som tynger oss, i Herrens hand.

Men det är inte alldeles enkelt för oss att få till det. Vi arbetar väldigt ojämna tider. Stefan som pastor och Lillemor inom vården. Vi lämnar hemmet olika tider kommer hem olika tider, vilket också betyder arbete på kvällar och helger. Vi somnar inte alltid samtidigt. Självfallet påverkar det den gemensamma bönen. Det viktiga är att inte drivas av dåligt samvete då och därigenom uppleva en tröskel att göra det. Gud är som Stefans mamma! Om det gått en tid och Stefan ringer säger hon aldrig, ”det var på tiden”. Det gör det lätt att ringa fast det dröjt ett tag. Ett särskilt tillfälle vi kommer ihåg var under en semester när barnen var mindre. Då kom vi plötsligt på att vi inte hade bett på ett bra tag. När vi kom på det så bara gjorde vi det. Så vill vi ha det, det ska inte vara någon tröskel.