Minnet är glasklart. Jag är 15 år gammal och har åkt till
pingströrelsens konferens Nyhemsveckan tillsammans med mina tjejkompisar. Vi
har varit och duschat och är på väg tillbaka till vårt tält. Vi har satt på oss
ytterligare en genomtänkt outfit ur vår konferens-garderob. Håret är
fortfarande blött och invirat i en handduk och jag bär kläderna jag hade innan
duschen i famnen.

När jag kommer fram till tältet och ska lägga tillbaka kläderna i väskan gör jag en fasansfull upptäckt. bh:n jag bar i famnen saknas. Jag måste ha tappat den någonstans på vägen från duschen. Jag vänder tillbaka och söker med blicken efter marken. Någonstans måste den ju ligga. Min vita bh. Så hör jag:

– Är det någon som känner igen den här bh:n? Bh upphittad! Ropar han. Plötsligt står han mitt framför mig. Jag tittar upp och ser hur han bär en lång pinne rätt upp i luften. Längst upp på pinnen fladdrar något vitt. Det är är min bh.

– Kan jag få den nu, viskar jag.

– Ha ha, nej då jag kan bära den så här bort till ditt tält säger killen.

Jag är arg som ett bi, generad och förnedrad, men jag är 15 och han är 18. Så jag låter honom fortsätta framåt med min bh i luften hela vägen till mitt tält. Vilken usling tänker jag så här i efterhand.

Fast sedan försöker jag vara lite mer förlåtande. För kanske
fick den där killen helt enkelt aldrig gå kursen i hur man gör bus som är okej.

Jag har just landet hemma efter en fantastisk vecka som
ledare på vårt årliga barnläger. Vi har varit massor av vuxna som engagerat oss
i olika delar. Själv har jag jobbat med bibel-budskapet i våra storsamlingar. Andra
ledare har gjort mat, lärt barn segla eller klättra i berg eller haft härliga
lägerbålssamlingar på kvällen. Men på vårt läger fanns också ledare som ägnade
tid åt att coacha barn i hur man gör bra ”pranks”. Det vill säga bus som funkar
utan att någon blir ledsen och utan att något blir förstört. De här ledarna kan
lägga timmar på att planera hur barnen ska smyga utan att bli upptäckta. Eller
på att hjälpa dem hänga upp folks skor på tvättlinor. Nu kanske du tycker att ledare
inte borde busa överhuvudtaget. I så fall vill jag bara säga en sak. Barn busar
i alla fall.. Och genom att smida de här planerna tillsammans med barnen få
lära sig skillnaden mellan att hänga upp någons skor och att hänga upp någons
bh. Det är också ett sätt att lära ut Bibeln. Allt vad ni vill att människor
ska göra för er, det ska ni göra för dem. Och allt ni INTE skulle vilja att era
lägerkompisar gjorde mot er det ska ni INTE göra mot dem.