Det är Annandag pingst och Pingstkyrkan ”Håpet” i Eidsvoll är fylld till brädden. Dagen innan var det konfirmation (som i norsk frikyrka heter TenSing) men också denna dag är värd att fira. Sju personer ska döpas. De är i olika åldrar men har alla valt att offentligt visa sin tro genom dopet.

En av dem är Lisa Benedikte Albrigtsen. Hon har varit kristen i sex år men har inte låtit döpa sig förrän nu. När tillfället bjuds slår hon två flugor i en smäll och låter sin son Idar Johannes, som är 11 månader, bli barnvälsignad samtidigt.

Att Lisa nu står framför dopbassängen tillsammans med ungdomspastorn Kim-Daniel Petersen är ingen självklarhet.Hennes far kommer från en muslimsk familj och är själv praktiserade muslim. Detsamma gäller Lisas halvsyster. Hennes mor är agnostiker, liksom hennes mormor. Andra delar av familjen på moderns sida tillhör Jehovas vittnen. Ingen är kristen i klassisk mening, än mindre pingstvän.

I dopbassängen svarar Lisa högt och tydligt att hon tror på Jesus och vill låta döpa sig, hon sänks ner i vattnet och kommer upp igen till applåder från de församlade.

I salen är det en kvinna som klappar alldeles särskilt mycket i händerna. 78-åriga Ellen Gulli Petersen är en viktig del av orsaken till att Lisa befinner sig där hon är i dag.

– När jag skulle fylla 70 år tyckte jag att jag började bli gammal. Jag frågade mig själv om jag hade gjort det jag önskade i livet. Tidigare hade jag drömt om att resa runt som sångevangelist i Nordnorge. Men det blev aldrig något av med det, berättar Ellen.

Hon ler när Lisa kallar henne ”väninna”. Det är ju en viss åldersskillnad mellan dem. Men som lärare och konfirmationsledare har Ellen alltid gillat att ha god kontakt med ungdomar.

– Så då gjorde jag något som de flesta 70-åringar inte gör. Jag köpte ett elektriskt piano, högtalare, ett par mikrofoner och ett mixerbord, berättar Ellen.

Och det sköter du själv? Mixerbordet alltså?

– Äsch. Det är väl inte svårt?

Det tycker jag.

– Det har bara fyra ingångar. Om du bara vet hur du får mer diskant och mer bas är det inte så krångligt. Jag behöver ofta ha mindre diskant eftersom jag har så ljus röst så det får jag se till att fixa.

Till 70-årsfesten fick hon ihop en kvartett som bjöd in till konsert, buffé och kaffe. De fortsatte att sjunga tillsammans också efter festen. Efter hand blev kvartetten en duo – Ellen och en 30 år yngre väninna. De spelade in skivor tillsammans och uppträdde. Ellen har alltid tyckt om att resa runt och hon begav sig till fängelser, äldreboenden och sjukhus för att spela och sjunga.

Och det är också där Ellen och Lisas historia börjar. På Ullevåls universitetssjukhus 2011.

– Jag led av anorexi när jag var yngre. När jag var 19 år blev jag inlagd på Ullevål för ätstörningar. Då kom Ellen, berättar Lisa.

Vi träffar henne hemma i Eidsvoll några dagar före dopet, i huset där hon bor tillsammans med mamma Gry, sonen Idar Johannes och sanktbernhardshunden Susi.

Ätstörningarna är borta, äntligen. Lisa slet med dem från det hon var 11 år tills hon var 21. När hon var 15 tog de fullständigt över hennes liv.

Att Ellen skulle bli hennes räddning hade hon ingen aning om den dagen som den glädjespridande äldre damen dök upp på sjukhuset. Lisa hade aldrig sett henne tidigare. Men hon hade svar på alla de frågor som Lisa ställt sedan hon var barn.

– Jag har alltid tyckt om att vara ensam och tänka. Så kom Ellen och berättade om sådant som jag gått och funderat över, existentiella frågor. Alla barn tänker ju på sådant.

Gör de?

– Ja. Varför finns det så många människor på jorden? Varför är jag jag? Hur är det att dö? Vad händer sedan? Det är väl inget konstigt i att tänka på det? Det måste väl vara vanligt.

Vanligt eller inte – Ellen berättade om vad hon tänkte och tänkte om frågorna. Och för Lisa gav det mening. De fortsatte att mötas.

– Jag började skriva ner frågor jag hade innan vi skulle ses. När jag blev utskriven från sjukhuset träffades vi på caféer, på McDonalds, på kyrkogården, hemma hos mig, hemma hos henne. Vi ringde ofta till varandra. Det gör vi fortfarande. Det har blivit en vänskap, säger Lisa.

19 år gammal tog Lisa emot Jesus och blev kristen. Men ätstörningarna försvann inte. De blev bara värre.

– Det minns jag mycket väl. Det var tungt för mig också, säger Ellen.

– Man skulle kunna tro att jag blev frisk då. Men det blev tvärtom. Under ett helt år var det jättejobbigt. I efterhand har jag tänkt på varför det blev så och jag tror att det var en andlig kamp. Jag hade tagit emot Jesus, han bodde i mitt hjärta, men de onda krafterna kämpade emot från utsidan, säger Lisa.

Efter det svåra året gav ätstörningarna vika. Det var ingen häftig förändring, ingen bestämd vändpunkt. Men Lisa blev frisk.

– Jag gick upp i vikt och började träna. Jag tror att det var Jesus som hjälpte mig, säger hon.

Medan Lisa berättar går hennes mamma runt i huset och tar hand om Idar Johannes. Då och då infogar hon en kommentar.

– När Lisa var sjuk var det väldigt tufft för mig också. För egen del är jag inte troende utan agnostiker. Jag har inte tänkt att det är den kristna tron eller Jesus som har gjort Lisa frisk, men det kan vara en av faktorerna, säger hon.

– Men jag tror att tanken på att man är älskad av Gud och Jesus kan göra det lättare att älska sig själv. Man får draghjälp. Så tänker jag.

Ellen berömmer Lisas mor.

– Särskilt när Lisa var sjuk hade vi tät kontakt. Hon har ställt upp mycket för henne.

Lisa själv tycker att det är lätt att prata med sin mamma om dessa frågor, men inser att det kan vara svårt för henne att förstå allt. Det är det även för Lisas far som kommer från Västafrika och är praktiserande muslim.

– Jag vågade inte säga det direkt. Jag höll det väldigt hemligt. Han hade ju offrat två getter för min skull i Västafrika, för att jag skulle bli muslim, svarar Lisa.

– Han var väldigt övertygad om att jag skulle vara muslim. Nu har jag berättat att jag ska döpas och ha barnvälsignelse för Idar Johannes. Då sa han ”hm” och vill inte prata mer om saken.

Lisa skyndar sig att lägga till att hennes far är en god människa som vill hennes bästa. De är bara inte överens om vad som är bäst för henne. Och i familjen är det flera som menar att de funnit svaret.

Strax innan vi möter Lisa har hon och hennes mamma haft besök från släktingar som bor i norra Norge. De tillhör Jehovas vittnen och det blev diskussioner också med dem.

Därför är det extra bra att ha en 78 år gammal väninna som samma tro. Att Ellen har ett antal år på nacken ger bara extra tyngd till det hon säger. Andliga föräldrar kan man aldrig få nog av.

– Särskilt i vår tid, när det är så många som saknar fäder och så många föräldrar som jobbar så mycket. Samtidigt finns ofta inte far- och morföräldrarna i närheten. Det blir en stor lucka för många. Jag tror att det här kan uppmuntra andra äldre att göra en insats, säger Ellen.

– När jag köpte instrumentet förverkligades en dröm. Det finns absolut andra som också har drömmar som de inte har realiserat. Jag hoppas att äldre vågar utnyttja sin potential, säger hon.

Ellen tillhör Oslo Kristne Senter. Lisa har varit med där, men efter att ha flyttat till Eidsvoll har hon funnit sig till rätta i Håpet. Det är Ellen glad för. Det var hon som tog med Lisa dit första gången och hon är glad över att hennes 53 år yngre väninna har fått ett nätverk i församlingen.

För några veckor sedan bjöd Lisa hem andra mammor från den bönegrupp hon tillhör.

– Vi var ganska många här. Jag tror att det var elva kvinnor. Jag lagade tapas och gräddtårta och gladde mig åt det hela veckan. Vi pratade och skrattade och jag berättade om min väg till tro för hela gruppen. Senare fick jag höra att de ville att jag skulle berätta det i församlingen. Och det kunde jag ju inte säga nej till, säger Lisa.

Det gjorde henne nervös.

– Men jag fick ett bra mottagande. Så det gick vägen, ler hon.

William Fuglset, Korsets Seier
Översättning: Elisabeth Sandlund