Anonyma läsarfrågan:
Hej Christina. Nu har det hänt igen. Min fru säger att hon har tappat känslorna för mig och att hon vill separera. När detta hänt tidigare har hon kommit tillbaka. Vi bråkar inte och jag älskar henne och vill leva med henne resten av mitt liv. Till saken hör att det varje gång varit samma tid på året som det blivit så här. Men min fru tycker inte att det är något konstigt. Det är antingen svart eller vitt för henne. Vi har tre barn i tonåren. Under ett par år har jag nog lagt ner mycket tid på dem och kanske har jag glömt bort vårt kärleksliv. Jag har nog inte haft kraft för det tyvärr. Hon säger att hon älskar mig, men som kompis. Finns det något jag kan göra? Jag hoppas så att det ska finnas någon lösning. R. S

Terapeut Christina svarar:
Att som par och föräldrar gå igenom perioder då man känner vänskap men inte så mycket attraktion, är nog mer regel än undantag. Tider då äktenskapet blir till en arbetsgemenskap snarare än en källa till lust och romantik. Hur parterna upplever och hanterar de perioderna kan skilja sig åt ganska mycket, precis som för dig och din hustru.

Du kör på, och tänker att det blir bättre sedan, medan hon tycks tappa modet och känner sig övergiven. Båda är trötta och känslan av ensamhet finns förmodligen också hos båda. Men det verkar som om ni inte märker när det hela börjar och fortfarande är hanterbart, utan reaktionen kommer sent, när allt känns hopplöst och olösligt.

Det är tufft att få höra sin partner säga att kärleken och passionen har svalnat. Då är det lätt att man blir sårad och låser sig för att hitta en lösning. Men du öppnar i stället upp genom att ställa den här frågan, vilket är en bra början.

Du skriver att du under några år nog har prioriterat barnen framför att vara tillsammans med din fru och gissar att det har bidragit till att hon nu tappat glädjen i relationen. Det låter förstås sannolikt.

Som par behöver man vara familjens innercirkel, navet, för att allt det andra ska hamna på rätt plats. Det handlar inte om att man måste lägga den mesta tiden just där, men tyngdpunkten behöver vara där. Det är när vi delar den platsen som vi sedan gemensamt kan ta hand om allt det andra.

Läs också: Sitter ni hellre med mobilen än umgås? Det kan vara ett tecken på flykt

Finns det något jag kan göra? undrar du. Jag tror det. Det handlar om att se det som hänt ur din hustrus perspektiv, utan att genast lyfta fram det du har att säga till ditt försvar. För det är klart att det kan finnas förklaringar och försvar. Till exempel ”jag har inte orkat mer”. Du snuddar vid om reaktionen kan ha med tiden på året att göra, kanske tänker du att din fru är mer nedstämd så här års? Du skriver också att hon kan bli lite svartvit i hur hon ser på saker. Kanske stämmer båda de här iakttagelserna?

Hon kanske är mer deppig om vintern och hon kanske tappar förmågan att se nyanser när hon blir överväldigad av hopplöshetskänslor. Men det hjälper er inte framåt om du tänker ”det är för att hon är sån, som den här situationen uppstått”.

Du behöver ta ansvar för din del av det hela. Först då kan hon ta sin. Det kan vara oväntat välgörande att erkänna när man misslyckats med att vara den man ville vara, utan att samtidigt bortförklara det. Att våga stå upp och säga: ”Jag har inte varit den kärleksfulle man du hade behövt. Jag vet ju att vinter och mörker är tufft för dig, men jag har inte brytt mig om dig extra för det. Förlåt mig.”

I hennes ansvar ligger till exempel att försöka bli tydligare än tidigare när hon känner att ni börjar tappa bort varandra. I stället för att vänta tills det känns så hopplöst att hon inte ser någon annan utväg än separation. Att ta upp skilsmässokortet så snabbt när man inte mår bra, fast man egentligen helst önskar en förändring inom relationen, kan skada förtroendet makarna emellan. Det blir svårt för dig att läsa av nivån av allvar i budskapet; är det slut nu eller är det läge att arbeta för att vi ska få det bättre tillsammans?

Jag skriver ganska ofta att man ska söka samtalsstöd när relationen blir så försämrad att man inte längre kommer till tals med varandra. Det skulle jag gärna föreslå till er också. Inte minst med tanke på att båda säger sig älska den andre, även om din fru just nu känner för dig som för en kompis. Men i långa loppet är det verkligen fint att vara gift med sin vän.

Läs mer: Tio tecken på att ni faktiskt har det bra i ert förhållande

Frågan är kanske vad ni menar med att ni älskar. Hur visar ni varandra den kärleken? Kärlek behöver inte ta en massa tid och kraft, som du antyder. Det handlar väldigt mycket om ögonens värme och händernas ömhet. Men det är så oerhört lätt att glömma det enkla, när vardagen rullar på. Man riktar blicken mot arbetet och glömmer att någon gång varje dag se med kärlek och tacksamhet på varandra. Det är något man kan hjälpas åt att komma ihåg.

Christina Halldorf, terapeut

Mejla din anonyma fråga till våra experter: info@fixakärleken.se