Familjen Swärd på semester före olyckan. Foto: Privat Visa

Tron bar Helena­ Swärd i sorgen efter maken som dog i tjänst

Livet med Gud Sorg

Den åttonde februari förra året blev brandmannen Anders Swärd påkörd i tjänsten. Ett dygn senare avled han av skadorna. Vi har mött hustrun Helena Swärd som berättar om ett år präglat av chock, sorg och bottenlös saknad. Men också om hur Gud, församlingen och stödet från omgivningen burit mitt i mörkret.

Det sista hoppet släcktes i ett konferensrum på Karolinska sjukhuset i Solna.

– Vi var många samlade. Familj, släkt, vänner och kolleger hade kommit för att vaka. Läkarna var tvungna att hitta ett stort konferensrum för att vi skulle rymmas, minns Helena Swärd.

Hon sitter åter i ett mötesrum. Denna gång ett betydligt mindre, på Dagens redaktion. Med varm, men samtidigt samlad röst berättar hon om händelserna de där fruktansvärda dagarna i februari förra året.

Hennes make, brandmannen och styrkeledaren Anders Swärd hade ryckt ut vid en bilolycka. Han stod och utförde sitt arbete när en bil i hög fart plötsligt kom körande. Bilisten hann inte sakta ner vid olycksplatsen utan körde rakt på Anders.


TV: Helena berättar om Guds och kyrkans betydelse i sorgen

En stund senare hemma i villan plockar Helena upp mobilen och upptäcker ett missat samtal och ett sms från Anders chef. ”Ring mig så fort du ser det här”.

– Jag tyckte att det var lite märkligt så jag ringde direkt. Vår yngsta son Nils var hemma med mig när Anders chef svarade.

– Jag fick veta att Anders varit med om en olycka, men av någon anledning tänkte jag direkt att det säkert inte var någon fara.

Brandchefen berättade lugnt och sakligt att Anders var medvetslös och att läget var allvarligt. Men inte heller då gick situationens brutala verklighet upp för Helena.

– Han var väldigt lugn och saklig i telefonen. Efteråt har han berättat för mig att det var det svåraste samtal han någonsin ringt. Jag lovade att åka in. Min tanke när jag satt i bilen var att jag hoppades att jag skulle hinna in tills han vaknade.

– När jag kom fram till sjukhuset mötte jag en insatsledare som arbetat med Anders. Han gav mig en kram och såg alldeles förkrossad ut.

Själv var Helena den sista som gav upp hoppet. Anders var stark, vältränad. Han om någon skulle väl klara det?

Under natten hade de ropat till Gud. Församlingen Hillsong Stockholm, där Anders, Helena och familjen var aktiva hade snabbt agerat och samlat ihop människor till en bönenatt. Ryktet om vad som hade drabbat den omtyckte brandmannen och familjefadern spreds snabbt och på flera platser, både i Sverige och utomlands, samlades människor för att be för Anders.

– Inom mig var jag helt övertygad om att han skulle bli frisk, säger Helena och tystnar ett slag.

För hennes inre syn såg hon hela tiden framför sig hur Anders skulle resa sig ur sängen. Att han två veckor senare skulle åka det där Vasaloppet som han hade tränat så mycket inför.

Men när hon tillsammans med familj, församlingsmedlemmar, vänner och Anders brandkårskolleger­ såg hur ögonen tårades hos läkaren som gick in i det där stora konferensrummet för att informera om läget, insåg också hon vad som höll på att hända.

– Jag minns det som i en dimma, det var väldigt surrealistiskt. ”Anders är död”, sa läkaren. Alla var helt förtvivlade och det var isande tyst i hela rummet.

– Min första tanke var barnen. Vad ska jag säga till mina barn? De har just förlorat sin pappa.

Instinktivt vände hon sig med den förtvivlade frågan till sina pastorer och vänner Andreas och Lina Nielsen som var på plats.

– De höll om mig och jag minns att Andreas sa ”Jag fattar inte varför det här händer, men jag vet att Gud är Gud. Det kommer att gå bra för barnen. Vi ska ta oss igenom det här tillsammans.”

Rösten stockar sig. Det är med blandade känslor Helena Swärd ser tillbaka på timmarna och dagarna efter dödsbeskedet. Den obeskrivliga sorgen och saknaden efter livskamraten och pappan till familjens tre barn trängs med ett märkligt hopp mitt i allt det svarta. Som att den tro som dittills burit henne genom livet visade sig hålla även för detta.

– Efter olyckan fick jag från flera håll bibelordet Jeremia 29:11 skickat till mig. ”Jag vet vilka tankar jag har för er, säger Herren, nämligen fridens tankar och inte ofärdens för att ge er en framtid och ett hopp”.

– Det bibelordet fanns i våra vigselringar. Det gällde för våra liv när vi gifte oss och det gäller fortfarande. Jag och barnen har hittat en otrolig tröst i vår tro och i kyrkan.

– Det har varit så fint att se när kyrkan verkligen fungerar. Att vi får gråta med den som gråter och gläda oss med den som gläder sig.

Har du varit arg på Gud?

– Många har frågat mig det. Men jag har inte känt någon ilska mot Gud. Inte ens när jag försökt. Jag tror inte att det var Guds vilja att Anders skulle dö.

– Jag tror på bönens kraft och att Gud kan beskydda oss, men vi lever här på jorden och har aldrig blivit lovade att skonas från allt ont som kan drabba oss. Skulle något annat gälla för mig, än för människorna i Syrien som också ber till Gud?

Helena berättar att hon mitt i den kompakta sorgen upplevt sig omsluten. Både av Gud. Men också av människor runt omkring familjen.

– En av mina svägerskor gjorde direkt ett schema över vilka som skulle sova över vilken kväll så att vi inte skulle behöva vara ensamma den första tiden. Det var helt avgörande i början när jag själv inte visste hur jag skulle orka ta ett enda steg eller klara nästa timme.

Hjälpen kom från vänner, familj, kyrka. Men också från mer oväntade håll. Barnens klasskompisars föräldrar kom med pannkakor. I grannskapets Facebook-grupp engagerade sig grannar för att förse familjen med mat.

Anders killkompisar åkte hem och åtgärdade lister och annat småfix som återstod från Anders renovering av huset. Till och med ambulanskillen som vårdat Anders på olycksplatsen ringde på med blommor.

– Jag är otroligt tacksam för all den godhet och kärlek vi fått från grannarna, brandkåren, alla. Jag har faktiskt fått en större tro på människan och mänskligheten.

– Hela huset doftade av alla blommor vi fått. Samtidigt insåg jag att alla de här fantastiska blommorna kommer att vissna samtidigt. Jag oroade mig för hur vardagen skulle bli.

Hur har vardagen blivit?

– Vi är inte ensamma. Människor har stöttat oss på ett fantastiskt sätt. Samtidigt saknar jag Anders fruktansvärt mycket. Det är tomt på kvällarna när barnen lagt sig och allt är tyst.

– Jag har bearbetat mycket genom att skriva. Det hjälper mig att ventilera och uttrycka sorgen.

I sorgearbetet har Helena även haft stor hjälp från en sorgegrupp i Svenska kyrkan, där hon och barnen fått samtala med andra i liknande situation.

– Det har varit fantastiskt bra både för barnen och för mig. Man känner en samhörighet med människor som gått igenom liknande saker.

Hur ser framtiden ut?

– Jag vet ingenting om framtiden. Vi har det bra nu, jag och barnen. En dag kanske jag får leva i en kärleksrelation igen. Jag hoppas det. Men även om det inte blir så är jag tacksam för att jag fått uppleva äkta kärlek, det är inte alla som får uppleva det.

Hon ler stillsamt för sig själv och blickar ut genom fönstret. Vårsolen studsar i glaset.

– Det har gått över ett år nu, säger hon plötsligt.

– Ett år och vi har inte lämnats ensamma i mörkret. Jag hade oroat mig för att möta vissa dagar utan Anders, som julen, barnens födelsedagar, fars dag, vår bröllopsdag, alla hjärtans dag. Men även då har vi överrösts av omtanke från så många håll.

– Jag har verkligen känt att Gud bär. Du vet den där dikten ”Fotspår i sanden”. Jag har upplevt det nu – att när vi själva inte orkade gå då bar Gud. Och han använde andra människor för att visa sin kärlek till oss.

Fakta:

Helena Swärd

Bor: Täby utanför Stockholm

Familj: Barnen Alma 13 år, Ella 11 år och Nils 9 år.

Yrke: Musiklärare och sångpedagog på grundskola i Österåker.

Kommentera

Logga in eller registrera dig för att delta i diskussionen
ANNONS