Christina svarar: Vi människor hanterar situationer när livet pressar oss hårt väldigt olika. En del greppar tag om dem som står närmast, söker stöd och håller dem riktigt nära sig, medan andra väljer att avskärma sig från just de personerna. Kanske i en känsla av att behöva klara av det som händer själv, ingen annan kan bära det liv som är mitt – och om de ändå försöker blir det bara fel.
Hur vi gör hör dels ihop med vår egen personlighet och historia, men också med den gemensamma historien. Vilka erfarenheter har man av att ha blivit förstådd när man öppnat sitt innersta? Kanske finns en farhåga om att man i stället kommer att bli tillrättavisad eller i värsta fall bortstött. Hur nära stod man varandra innan allt hände? Vad tror man att den andre tål att höra?
Men i tystnaden växer ensamheten hos er båda. Kanske ser inte din fru att du också blir ensam, eftersom hennes egen ensamhet är så stor. Eller så ser hon, men orkar inte med att det finns en förväntan på henne om att också lindra din smärta. Så vad ska du göra? Man kan ju aldrig tvinga sig in i någon annans innersta.
Men kanske är det tid att sätta ord på vart ni som par är på väg? Inte så att en skuldbörda ska läggas på den ena eller andra, men så att framtiden kommer in och utmanar det som nu är till synes helt stillastående. Det handlar inte om att hon måste öppna för dig för din skull. Det är i stället en fråga om hur och när hon vill öppna för livet igen, återvända till gemenskapen och det vardagliga.
Hennes spontana känsla är troligen att hon inte orkar, att det du säger får henne att känna trycket av krav utifrån igen. Men det handlar inte om att hon ska bita ihop och klara av, det handlar bara om att öppna dörren ut igen. Inget annat.
Av ditt brev får jag intryck av att du valt att gå på tå lite när du sett din hustrus lidande och skörhet. Men nu är det inte längre medlidande du känner utan mest frustration. Jag tror att din fru känner av det och att det får henne att dra sig undan ännu mer, trots att hon säkert förstår din irritation. Kanhända befarar hon att du kommer att tröttna, och ibland uttrycker hon kanske att det vore bättre för dig att hitta någon ny, någon som orkar bättre.
Det är oerhört vanligt med sådana tankar när vi tycker att vi inte längre är sådana vi borde vara. Det betyder inte alls att man egentligen önskar en skilsmässa, utan är ett sätt att säga att man tycker sig vara värdelös och inte till glädje för någon. Här behöver du vara tydlig med att du inte tänker gå, att det är henne du vill leva med och ingen annan. Berätta om din längtan efter den gemenskap där ni, i nöd och lust, möter det liv som kommer er till del. Hon behöver inte orka en massa, bara våga vara din vän igen.
Ni kan inte räkna med att hitta tillbaka till det som var, bandet kan inte backas, utan behöver i stället finna en gemensam riktning framåt på en väg ni inte gått förut.
Det kanske inte ser ut så, men människor vill nästan alltid vara goda, det är en stark drivkraft för oss. Ett stort dilemma för den som drabbats av utmattningsdepression är att en del av utmattningens ursprung tycks kunna sökas just i viljan till godhet. Hur ska man förstå det?
Den stora utmaningen för den drabbade är att förändra sin syn på vem och hur man ska vara. Att överge det idealjag av gränslös godhet man strävat efter, men som blivit till ett ok, till förmån för en godhet som är rotad i frihet. En godhet som innefattar att man också vill sig själv väl.
Om du tycker att det gått så lång tid i tystnad att situationen gått i stå och det känns omöjligt för er två att bryta den, så föreslår jag att ni kontaktar en familjerådgivare eller motsvarande. En erfaren, tredje part i ett samtal gör ofta att man vågar vara mer uppriktig. Och utan att tala sant med varandra skapas inte den grund för vänskap som du, och troligen också din hustru, längtar efter. Ha tålamod, både med er själva och med varandra, låt allt få ta tid och växa fram i sin takt.
