Henrik och Elisabet Linjer har haft ett långt liv med varandra. Första frågan blir hur de klarat av att leva ihop i femtio år.

– Att vi aldrig gått och lagt oss utan att vara sams tror jag varit en viktig sak, säger Henrik och Elisabet håller med:

– I alla äktenskap händer det väl att man tycker olika. Så har det varit för oss också. När vi varit oense har vi alltid pratat ut innan vi somnat.

De är också överens om att gudstron varit en stor tillgång. Att förtrösta på Gud i livets alla situationer har varit ovärderligt, kanske avgörande.

– Sedan barnsben har vi båda en kristen tro, vilket bland annat lett till många års engagemang i Svenska kyrkan.

Elisabet som körsångare, solist och organist (hon har kantorsexamen). Och Henrik som prästvikarie med så kallad venia, det vill säga tillstånd att predika i Svenska kyrkan utan att vara prästvigd.

– Där har vi nog kompletterat varandra, menar Henrik.

Tryggheten ser de som en annan betydelsefull faktor, liksom humor.

– Tryggheten, att vi litar på varandra i livets upp- och nedgångar, har gett stabilitet åt vår relation. Och så har vi skrattat mycket tillsammans, förklarar Elisabet.

Skilsmässa har aldrig varit en utväg som de ens övervägt, utan deras fokus har varit att hålla ihop i vått och torrt.

– Vi har aldrig haft några alternativa vägar under vårt äktenskap.

De träffades på en 40-årsfest den 18 januari 1967. Henrik trodde att Elisabet, som hade tagit på sig uppgiften att se efter jubilarens lilla dotter, var barnflicka i huset.

Han fick veta att hon, precis som han, var lärare – fast på en annan skola i närheten. Och han såg till att få prata med henne innan festen var slut.

Någon vecka senare besökte Henrik en gudstjänst i Hyssna kyrka.

– Jag anade att Elisabet skulle medverka och hon sjöng solo! berättar Henrik.

Efteråt frågade han om de kunde träffas.

– Ja, vi kan träffas på Hyssna kafé, svarade Elisabet.

– Va, finns det ett kafé i Hyssna? undrade Henrik förvånat.

– Ja, hemma hos mig! svarade Elisabet som alltid varit kvicktänkt. Hon skojade lite, men ville gärna träffa den stilige killen.

– Det dröjde ett par dagar, sedan hade Hyssna kafé öppnat, berättar Henrik och låter väldigtnöjd.

Sedan gick allt snabbt. Det blev flera träffar och snart var de ett par. Den 18 mars förlovade de sig och bröllopet stod i Hålta kyrka den 16 juni.

Anade ni då att ni skulle få fira guldbröllop?

– Nej, det gör man inte förrän man fyllt 70 eller 80, säger Henrik och skrattar.

Men fem månader från första träffen till altaret är kort tid och många i deras närhet tyckte kanske att det gick lite väl fort.

– Ja, vi var nog lite tokiga! erkänner Elisabet. Men Henrik friade och jag sa ja direkt. Det var ingen tvekan. Det sa ”klick”, precis som för kungen och Silvia.

– Egentligen kände vi väl inte varandra så väl, men det har ju gått ganska bra ändå, konstaterar Henrik med värme i rösten.

Guldbröllopsdagen firar de med att åka tillbaka till Hålta kyrka där de vigdes och äta lunch på Lökebergs pensionat, där bröllopsfesten hölls.

– Det ser vi fram emot, det kommer att bli en upplevelse.