Hej Christina. Min man och jag gifte oss och fick barn väldigt tidigt. Nu är vi i 40-årsåldern och våra vuxna barn börjar klara sig själva.­ Ändå är det ganska mycket som ska göras hemma med matlagning, städning, tvätt och trädgård. Jag och min man har ganska intensiva jobb båda två, men trots det kan min man inte se att han behöver vara delaktig i hemarbetet. Han kommer hem från jobbet, är tyst och går och lägger sig och vilar medan jag får dra hela lasset. Jag älskar honom, men det gör mig så ledsen att känna att han tar mig för givet. Det senaste året har han också slutat att röra vid mig. Jag har försökt tala om att jag behöver närhet, men det blir ingen skillnad. Vad ska jag göra? Jag saknar ”oss”. Jag vill att han tittar snällt på mig, lyssnar på mig och håller om mig ibland.”
/ 40+ i Mellansverige

Christina Halldorf svarar: Det är förmodligen flera som känner igen att de varit eller är i en liknande­ situation i sin relation. Vardagen har blivit grå och glädjen lyser med sin frånvaro. Man kan inte riktigt redogöra för hur det gick till, bara att man efter ett tag upptäckt att distansen ökat och att man inte når fram till varandra längre. Värmen är borta.

Du har känt av och satt ord på förändringen, sagt att du saknar det ”vi” som ni en gång utgjorde. Du skriver inte något om hur det sett ut med arbetsfördelning i hemmet tidigare, men det framgår ändå att stämningen i hemmet varit mycket varmare förut.

Att känna sig ouppskattad och övergiven i sin allra närmaste relation är en stor sorg och kan också upplevas skamfyllt. För ”så ska det ju inte vara”. Man kan börja skuldbelägga sig själv, börja tänka att man inte är värd att vara älskad.

Men när någon börjar stänga av, som du tycker att din man nu gör, och göra sig oemottaglig för dina behov och synpunkter, har det inte nödvändigtvis bara med den andre­ att göra.

Väl så ofta är det ett uttryck för en otillfredsställelse med hur hela livet har blivit. En besvikelse, och ibland en nedstämdhet, som pyser ut som ett missnöje över dem man har närmast.

I en sådan situation kan båda börja tänka att det vore bättre att bryta upp, att livet skulle vara bättre om man levde ensam, för då skulle ingen ha några krav eller förväntningar på en. Man börjar se och minnas selektivt, de minnen som präglas av godhet, trofasthet, värme och glädje når inte fram utan förvrängs av dagens negativa blick.

Har du frågat din man hur han mår? Vad är det som gör att han vill gå och lägga sig när han kommer hem efter jobbet? Vad kommer det sig att han inte längre vill engagera sig och ge ut av sig själv? Har han tappat glädjen i tillvaron eller finns den där i vissa situationer?­ Att han är tyst beror­ kanske på att han inte själv satt ord på vad som pågår inom honom och kanske på att han inte tror att du eller någon annan skulle förstå. Men för att en förändring ska komma till stånd behöver tystnaden brytas.

Om det är svårt att börja prata själva,­ så dra er inte för att söka samtalshjälp, på familjerådgivningen eller­ hos någon annan erfaren person ni har förtroende för. Det brukar inte behövas så många samtal för att tystnaden ska övergå i dialog och en ny förståelse växa fram. Sedan kanske man kan fortsätta det påbörjade samtalet själva.

Om ni tror er kunna­ prata på egen hand, åk gärna iväg någonstans tillsammans, så att ni får stressfri och obruten tid. Ni behöver inte prata superseriöst hela tiden, utan se till att ha det trevligt tillsammans igen, när inte arbete och andra måsten hänger över er.

Ni är mitt i livet nu. Det är en god tid för avstämning och omstart. Barnen är flygfärdiga, hemmet töms på deras livgivande närvaro. Hur kan ni fylla det med nytt liv? Med värme och tacksamhet? Vad har ni varit med om tillsammans? Vilka har ni blivit? Vad ligger framför? Vad hoppas ni på? Vilka drömmar finns? Vilket ansvar?

För en förändring måste till, ingen av er vill att det ska fortsätta­ så här år ut och år in. Båda hoppas nog på att det ska förändras av sig självt, kanske till jul eller så. Men för det mesta krävs det att man själv tar ett steg i någon riktning. Bryter mönster av tystnad och irritation. Slutar ta den andre för given. Börjar, precis som du skriver, se på varandra med snälla ögon.

Det här kan låta orättvist, men kanske behöver också du ändra din blick på honom? Din man kanske uppfattar den mer som anklagande, irriterad och sorgsen än snäll? Även om du har anledning att känna alla de där känslorna, hjälper de er inte att nå varandra.

Mötespunkten och platsen där det nya föds är den goda blicken. Från båda håll. Sedan kan allt det andra komma och få sitt utrymme.