Den misshandlade kvinnan döljer ett blått öga bakom solglasögon, hon är tyst och tittar ständigt ner i marken. Så kanske många föreställer sig en kvinna som lever i en destruktiv relation.
Men sådan var inte Frida när hon träffade sina vänner, inte ens när det var som värst hemma. Och när jag möter henne är hon glad och öppen, en kvinna som vill framåt.
– För mig var det en del av problematiken. Jag var ju inte blåslagen, som jag tänkte att man borde vara om man skulle vända sig till kvinnojouren. Så därför stannade jag i relationen så länge, även om jag borde sökt hjälp mycket tidigare, säger hon.
Frida växte upp i en stad i Mälardalen, och var sedan barndomen en del av en livaktig frikyrkoförsamling. Det var på besök i en grannförsamling som hon träffade Peter, han som senare skulle bli hennes man. Hon blev djupt förälskad och såg egentligen ingen anledning att vänta med giftermål. Alla vänner i ungdomsgruppen stadgade sig ju också i unga år.
– Vi gjorde allting rätt, som man skulle göra i kyrkan, säger hon.
Förälskelsen gjorde henne blind för de tecken som hon kan tyda i dag. Peter ville helst att hon bara skulle vara med honom, han försökte få henne att avstå från att träffa vänner och familj.
– Han kunde säga: ”Jamen, ska vi inte mysa hemma i stället för att du går ut? Kan inte vi vara tillsammans i kväll?” Det är en attityd som i början kan vara svår att skilja från en förälskelse, säger hon.
Hon lät sig ofta bevekas av honom, hon trodde ju att detta var en livslång kärlek som skulle djupna och växa.
– Men det var som om det bara hängde på mig att relationen fungerade, och jag anpassade mig till det, säger hon.
När förälskelsen svalnade blev relationen mer smärtsam. Kvar fanns kontrollen. Peter ville veta vilka människor hon träffade utanför hemmet, varför hon kom hem så sent från jobbet. Han kunde kontrollera hennes telefon för att se vilka personer hon pratat med.
– Jag kunde tilltalas väldigt negativ, bli kallad slampa och hora, men bara när ingen annan hörde. Han gjorde det tydligt att han skämdes för mig, för den jag var och att jag borde ändra mig, säger hon.
Fridas vänner slutade att hälsa på eftersom Peter behandlade dem så kallsinnigt. Det gjorde att hennes umgängeskrets blev mer begränsad. Jobbet var dock ett andningshål för henne, där hon kände att hon kunde vara sig själv. Men det var svårt att följa med på after work och julfester.
– Jag frågade kanske tre av tio gånger om jag fick gå, för jag visste att det var så svårt att få ett ja. Då fick man i förväg liksom smyga in det i samtalet flera veckor i förväg, och sedan göra allt för att hålla honom på gott humör. Då kanske man kunde få gå, men det visste man inte förrän i sista sekunden, säger hon.
I efterhand kan hon se att hennes liv handlade om att mildra och avstyra hans vrede och ilska. Hon tassade på tå och passade upp för att han inte skulle få vredesutbrott.
– Men jag trodde att alla hade det så hemma, att det för alla var så tjorvigt och knäppt, och att mannen är tjurig.
I kyrkan visade paret dock upp en oklanderlig fasad. Hon tror att det var få som förstod hur hon egentligen hade det.
– För honom var det som om äktenskapet var viktigare än mig. Allt handlade om hur det såg ut utåt. Jag var som en trofé.
Med åren bröts hon ner, egentligen utan att inse det själv. Från att ha varit en glad och utåtriktad person så blev hon i alla sammanhang där hon var tillsammans med sin man tyst och inbunden. Hon vågade inte ta någon plats, medveten om att hon riskerade kritik och vredesutbrott i efterhand.
– Det gick aldrig att vara tillräckligt bra, det fanns alltid något att störa sig på.
För henne, och för många andra som lever i destruktiva relationer, är det den psykiska misshandeln som tär allra mest. All kraft gick åt till att försöka parera angrepp, och till att försöka förutsäga den andres humörsvängningar. Hon blev allt mindre den hon ville vara.
– När jag var med honom kunde jag inte visa känslor, för han hade förhör och var väldigt manipulativ, han ville åt allting inom mig. Han bröt ner mig och fick mig att göra saker som jag inte ville.
Hon försökte ibland att försvara sig.
– Jag anser inte att jag är en mesig människa eller en person som bara faller undan. Men det har inte gått. Så fort jag försökte stå upp så svartnade ögonen på honom, och jag blev tvungen att backa. Jag kände inte att jag kunde göra på annat sätt.
Läs också: Så behöver kyrkorna arbeta mot våld i nära relationer
Frida föll djupare än hon trodde var möjligt, hon som egentligen såg sig som en stark människa. Men hon förmådde inte att skiljas, det var något som hon visste ogillades i församlingen.
När hon mötte och lärde känna en kvinna som blivit svårt misshandlad öppnades hennes ögon. Plötsligt förstod hon att det var där hon riskerade att hamna om hon inte agerade.
– Det hade gått så långt att jag insåg att om jag inte går nu, så kommer jag att ta livet av mig inom några år. Jag kände att vägen var ett sluttande plan, säger hon.
Hon hade inte heller tappat hoppet om att en annan tillvaro var möjlig.
– Även om jag var så nedbruten så visste jag att livet var något annat, jag visste att jag skulle kunna få ett liv, och jag var kapabel att skapa min egen lycka. Jag ville få vara den jag är, för det hade jag inte fått vara i relationen, säger hon.
I dag har hon lämnat både äktenskapet och kyrkan bakom sig. Hon säger att hon tror på Gud och på människan, men att hon förlorat tron på församlingen. För henne blev den kristna gemenskapen inte en plats där hon fann tröst och nåd, utan där hon upplevde att hon trycktes ner.
– Det sades väl inte rätt ut, men det var underförstått att mannen var kvinnans överhuvud. Och så länge som äktenskapet såg bra ut på ytan var det ingen som brydde sig, säger hon.
Innan de skilde sig gick de i kristen samtalsterapi. Frida tycker att församlingar borde reflektera över hur parterapi kan påverka destruktiva relationer.
– I kyrkan blir man så lätt färgad av tron på att Gud ska lösa allt. Jag tycker att man i sådan själavård borde ha med en kurator utifrån, som mer kan fånga upp signalerna om att här är det något som inte stämmer i relationen, och som då kan säga ifrån. Jag tror att många kristna terapeuter är för naiva, säger hon.
Hon vill betona att vem som helst kan bli den som bryts ner i ett äktenskap. Bara för att man är högutbildad och framgångsrik innebär inte det ett skydd. Det är inte heller bara kvinnor som är utsatta.
– Men för män är det ännu mer stigmatiserande och tabu att erkänna att man är drabbad. Ingen vill ses som en toffel, säger hon.
Frida tycker att det är viktigt att diskutera församlingens roll när det gäller destruktiva relationer. Hon vet att många som är utsatta inte känner sig sedda i kyrkan.
– Det finns de som går till gudstjänsten och mår sämre efteråt, inte på grund av predikan utan för att de inte känner sig inkluderade i sammanhanget, de känner sig misslyckade.
Frida har många förslag på vad som kan göras, som att satsa på utbildning i kyrkorna. För även om hon är kritisk till hur många församlingar hanterar relationer och äktenskap ser hon också den potential som finns där. Till kyrkan går man och kvinna nämligen ofta tillsammans, vilket gör det möjligt att läsa av varningssignaler från ett par där relationen inte längre fungerar. Uppmärksamma församlingsmedlemmar kan då ställa frågor och visa att de bryr sig.
– Där har församlingen en möjlighet och ett ansvar att våga lägga sig i och hjälpa människor att få ordning på sina liv, säger hon.
Fotnot: Frida och Peter heter egentligen något annat.
