Terapeut Christina Halldorf svarar:
Vi har olika sätt att visa kärlek på, sätt som ofta grundar sig i vad vi själva uppskattar. Det är väldigt vanligt att man i parrelationer har varsitt ”favoritspråk” för att kommunicera kärlek, det kan till exempel vara att göra tjänster åt varandra, fysisk beröring, uppskattande ord och det som du nu tar upp, gåvor och att skapa fest. Sätten vi väljer är ofta de vi är mest bekväma med och de vi sett och tolkat som kärleksuttryck i de nära relationer vi haft tidigare. Att byta ”språk” kan kännas lite onaturligt, ”det är inte jag”, även om den känslan oftast försvinner efter lite tillvänjning. Så vi kan välja att uttrycka oss på den andres språk, för att vi vet att han eller hon uppskattar det mest, men för egen del brukar man fortsatt ha kvar sin preferens. Är det fysisk tillgivenhet man upplever som det tydligaste uttrycket för kärlek, så fortsätter det ofta att vara så, även om man köper rosor eller bokar middagar till den andre.

Utan att veta, så gissar jag att det är du som brukar hålla reda på datum när någon i er krets ska uppvaktas. Att det där med uppvaktningar inte är riktigt lika viktigt för din man som för dig. Det handlar också om hur man uppfattas av andra. En present eller bukett är synlig också för andra, och kan en sådan här dag ge extra bekräftelse och förstärka en känsla av att man lyckats i sin parrelation. Men framför allt är nog firandet av bröllopsdagen för de flesta ett sätt att visa sin glädje och tacksamhet över beslutet att dela sitt liv med just sin partner. Ett sätt att säga ”tack” helt enkelt.

Läs också: Vilket är ditt kärleksspråk? Gör vårt test!

En kvinna i ett par jag mötte sa att ”att bli firad är inte lika mycket värt om jag har behövt påminna innan”. Värdet och bekräftelsen låg i att mannen av sig själv kom ihåg, fast båda visste att han nästan aldrig brukade göra det. Nu finns för all del många sätt att påminna sig själv, genom mobilpling och annat, men det kan också finnas ett motstånd att övervinna hos den som fått förväntningarna på sig.

En man i ett par beskrev att förväntningarna från hustrun fick honom att gå i baklås. Han ville möta dem så mycket och spände bågen så hårt att det till slut inte blev något annat än högtflygande fantasier av hans uppvaktningsplaner.

Nu tror jag inte att dina förväntningar är så stora, men det är så de kan upplevas av den andre. Man gör något utifrån att det finns en stark önskan, nästan ett krav på det utifrån, inte för att man själv så gärna vill det.

Förväntningarna tar liksom bort det som annars kunde givit utrymme för eget initiativ, man kan känna sig bakbunden av dem. Det är klart att man kan ta sig över den spärren för att man vill göra den andra glad, men det kan ändå vara värt att notera att en spärr kan uppstå.

Du skriver att han brukar glömma er bröllopsdag nästan varje år. Men det har inte fått dig att sluta hoppas, och därmed också bli besviken, nästan varje år. Ditt brev antyder att ni lever i en fin relation resten av året, men att denna dag kastar en lång skugga över de andra dagarna, hur kärlekfulla de än är.

Kanske har denna dag fått en överdimensionerad betydelse? Vad skulle det innebära för dig att släppa din idealbild över hur dagen borde firas, eller egentligen över hur din man borde vara, det vill säga uppvaktande och romantisk (men inte är)? Att du tillåter honom att få vara glömsk när det gäller firningsdagar, men känna tacksamhet över att han är omtänksam på andra sätt? Det är inget självklart mått på kärlek eller omsorg att minnas bröllopsdatum, födelsedagar eller andra årsdagar.

Vad hindrar att ni framöver bestämmer er för ett annat upplägg, som skulle ha bättre förutsättningar att lyckas? Att ni gemensamt planerar och bestämmer er för att varje år denna dag göra något trevligt, ringa in dagen i bådas kalendrar och påminna varandra om den. Att bara invänta dagen för att se om han kommer ihåg den eller ej är inte någon bra strategi, den gör både dig och honom illa och sänker er annars fina relation.

Läs även: Vi pratar inte med varandra längre