Jag är en man i 70-årsåldern. När min fru gick bort för några år sen gick jag in för att leva ensam resten av livet, men så hände det i alla fall. Jag mötte en kvinna som gör mig glad och som jag verkligen älskar. Givetvis vill vi vara nära varandra, och det börjar bli slitigt att resa, för vi bor i två olika kommuner. Nu funderar vi på att köpa en större, gemensam lägenhet och då kommer givetvis frågan om äktenskap på tal. Ingen av oss längtar egentligen efter att ordna ett nytt bröllop, och dessutom är vi rädda för att krångla till allt som rör arvsrätt och juridik. Vi har ju båda vuxna barn på varsitt håll. Samtidigt är vi med i en frikyrka, och vill inte att folk ska tycka att vi ”lever i synd”. Gör vi det förresten? Om vi flyttar ihop utan att gifta oss?

Överraskad av kärleken

Christina svarar: Så fint att du ännu en gång fått en vän att dela livet med, trots att du var inställd på att leva ensam. Jag hoppas att era barn också delar er glädje över detta.

Så till dina tankar om samboende och äktenskap. Eftersom ni båda har barn sedan tidigare, kan det nog vara bra att se över de juridiska konsekvenserna av er relation arvsrättsligt oavsett om ni väljer att gifta er eller ej. Det handlar ju både om att ordna så att det en gång blir så tryggt som möjligt för den efterlevande parten men att det också blir rätt i förhållande till barnen.

Ni är med i en frikyrka, skriver du, och jag gissar att det är något ni varit i många år, var och en på sitt håll. Och nu vill ni inte att människor ska tycka att ni ”lever i synd”. Ja, hur ska man tänka om det? Vad innebär det ”att leva i synd”? Som begreppet använts, så har det syftat till att man har sex utanför äktenskapets ram. Men naturligtvis finns det större synder än så i en parrelation, som till exempel att inte visa varandra kärlek, trohet och respekt.

Eftersom du ställer frågan, så anar jag att det pågår en brottning inom dig. Vad är rätt, vad är klokast och vad vill jag? Det du konstaterar att du inte vill är två saker, det är att ”ordna ett nytt bröllop” och att andra ska tycka att ni inte lever ”rätt”.

Men vad vill du då? Det ni kommit fram till är att ni vill leva med varandra, och som jag uppfattar det är det ett beslut som är tänkt att gälla livet ut. Låt beslutet växa fram i lugn och ro. Vad vill din partner? Brottas hon med samma frågor och känslor? Omsorgen om den andre är alltid grundläggande när man väljer att leva tillsammans. Är förlovning någon form av yttre manifestation ni vill göra, för att visa omvärlden att ni bestämt er för varandra? Vad kommer ni i långa loppet att känna er mest hemma med för beslut?

Bekymren om att ordna med ett bröllop eller över eventuella juridiska konsekvenser, ska väl inte vara det som avgör hur ni vill välja i den här ändå ganska stora frågan? Det är ju ganska lättlösta ”problem” egentligen. Ingen behöver ordna storbröllop, som inte vill eller orkar det. Den kyrkliga vigselakten handlar om helt andra saker. Det är ett offentliggörande av ert beslut där ni lovar varandra kärlek och trohet, men framför allt är det en gudstjänst där man ber om Guds välsignelse över ert liv tillsammans.

Många som möts lite senare i livet väljer att fortsätta att leva som särbor. Det skapar kanske inte några juridiska oklarheter, men det finns ändå kristna som brottas med känslan av att inte leva ”rätt”, eftersom man har en sexuell relation utanför äktenskapets ram. Kanske tänker man att ett äktenskap framför allt syftar till att skapa en trygg plats för eventuella barn, så när man inte längre är i ålder för att bli föräldrar har det spelat ut sin roll?

Min erfarenhet är att man inte finner sin väg framåt genom att fundera över vad alla andra kan tänkas tycka och tänka, inte ens om det är kyrkan som tänker och tycker, utan genom att landa i sig själv och vad som stämmer med ens egna värderingar.

Man behöver helt enkelt vilja det man väljer, inte känna att man fogar sig efter någon annans krav.

Med det sagt tänker jag att tveksamheten inför att än en gång lova att älska någon i lust och nöd kanske får alltför stora proportioner. Äktenskapet med de ömsesidiga löftena om kärlek och trofasthet, även för den som är 70+, är en gåva. Inte en pålaga.