Christina Halldorf svarar: Den situation du beskriver är inte så alldeles ovanlig, särskilt i kristna sammanhang där djupt liggande värderingar om att hjälpa andra är starkt vägledande för vårt handlande. Det finns ju så mycket gott i det förhållningssättet, men inte desto mindre finns det all anledning att faktiskt varna för det som nu pågår.
Naturligtvis är det inte någon av parterna som tänkt, eller kanske inte heller nu tänker, att det ska leda till otrohet eller splittring. Men det faktum att huvudpersonen i det hela mår så oerhört dåligt och därmed kan bli gränslös gentemot andra är exceptionellt svårt att förhålla sig till för alla inblandade.
Din man behöver helt enkelt se till att omgående dra ner sitt engagemang, för att hon ska öppna sig för att det också finns andra som hon kan få stöd ifrån. Hon behöver också inse att han har andra som behöver honom – och som även han behöver. Hur dåligt man än mår har man aldrig ensamrätt till någon annan människa.
Självklart betyder det inte att ni ska lämna henne i sticket, men hon måste klara av att inte klänga sig fast som en drunknande vid en enda person. Det leder inte till någon form av rörelse framåt och egentligen är det är det ju en utveckling mot att också våga tro på sig själv som hon behöver.
Ingen av oss kan bära någon annan genom livet, även om vi ibland försöker. Varje människa har ett eget liv att leva. Själv. Vänskap hjälper oss i det, för i sund vänskap finns också frihet.
Låt andra kvinnor stötta henne och barnen. Troligen behöver hon även professionell hjälp efter vad hon gått igenom, så hjälp henne gärna till det, ifall hon inte redan har fått det.
Och precis som du antyder är det inte heller så enkelt för den andra kvinnan att hantera att en man verkar bry sig så mycket om henne, för naturligtvis är hennes längtan stor efter att få uppleva värme och kärlek på riktigt, efter den svåra tid som ligger bakom. Din man behöver helt enkelt också ta ansvar för de komplexa känslor han kan tänkas väcka.
Frågan är om han är beredd att släppa ansvaret för henne till andra? Det ger ju ibland ett slags kick att vara så behövd, man kan få en för stunden förhöjd livskänsla. Även om det i det långa loppet också kan kännas kvävande och mycket tungt. Men att höra att ”ingen annan förstår mig” ger ju upplevelsen av att vara unik, efterfrågad och önskad, på ett sätt som ett gammalt, ingånget äktenskap kanske inte ger på samma sätt.
Ibland händer det att man, när man ger upp en sådan här relation, går ner i en svacka stämningsmässigt. Livet kan kännas trist och lite innehållslöst, när intensiteten i det som varit försvinner. Den känslan brukar ge med sig efter en tid, när man kommer tillbaka till ett slags normalitet igen. Men det är i den fasen som en del relationer krisar, eftersom hustrun (eller mannen, för detta kan naturligtvis hända både män och kvinnor) som väntat på sin partners återkomst, uppfattar att hans känslor och tankar fortfarande är kvar hos den andra.
Och visst finns det likheter med att ge upp en förälskelse, men om det är vad man verkligen vill, så kan det bli väldigt bra när man hittat tillbaka till varandra igen och inser vad man nästan var på väg att förlora.
