Christina Halldorf svarar: Du har kommit in i en mycket viktig tid i ditt liv. En tid av utvärdering och kompassjustering. Det finns inget patetiskt i det. Tvärtom. Insikten om livets begränsning brukar bli mer påträngande när man passerat mitten.
Frågorna om vad som är viktigt på riktigt, vad som blir kvar av allt man gjort och gör och hur man bäst förvaltar sitt liv seglar upp och begär svar. Svar som inte alltid är så bekväma, så ofta skakar vi frågorna av oss och lever på som vi gjort. Men så kommer ledan.
Vi har ofta en bild av att våra liv ska följa en uppåtgående kurva, att det ska bli bättre och bättre, mer och mer intressant. I stället upplever många, precis som du, att det efter en tid uppstår stiltje. Vinden för oss inte framåt längre. Allt vi strävat efter är på plats.
Då kommer rastlösheten, man vill segla vidare, men vet inte vart. Det mesta har man redan sett och hört, allt känns som en upprepning. Vår impuls är oftast att ändå försöka hitta på något, distrahera sig, för att slippa ifrån känslan av tristess. Det funkar för stunden, men sedan är känslan tillbaka igen. Några väljer att bryta upp; byter arbete, hemort eller till och med livskamrat.
De gamla ökenfäderna brukade säga att när livsledan kom, skulle den drabbade stanna i sin grotta. Vara kvar i sig själv. Inte fly utåt, bort. Du tror på Gud, skriver du. Ibland är ledan Guds sätt att påkalla vår uppmärksamhet. Hans sätt att fråga dig vad du lever för. Hans sätt att fråga vem du har blivit – och vem du vill bli. Grottan är symbolisk. Men att ge sig tid att vara med sig själv, för att besvara de där frågorna och kanske andra frågor som väckts hos dig, är nödvändigt. Att åka på retreat är ett sätt att dra sig undan, lyssna till sitt inre och samtidigt få möjlighet till vägledning.
Ditt liv är sådant att många, många skulle ge vad som helst för att få byta med dig. Ledan får dig att känna dig otacksam, trots att du faktiskt uttrycker tacksamhet för allt du fått. Det är svårt för oss att inse att vi kan härbärgera till synes motsatta känslor samtidigt. Tacksamhet och leda är sådana oförenliga känslor. Men det är ganska ofta även vad en deprimerad människa upplever. Det är inte tacksamheten som saknas, det är glädjen och livskänslan. Det vi tycker borde vara en naturlig följd av tacksamheten.
Så hur försvinner djupglädjen? Det är ofta en successiv process. Det kan handla om att vi börjar foga in oss i en ruta som andra ritat upp åt oss, i stället för att våga tro att friheten är större än så. Den sociala normen för hur man ska vara kan vara stark redan i förskolan! Och vår robusthet skiljer sig åt. Att foga in sig skapar inte trygga människor. Tvärtom. Men av två onda ting väljer man det minst onda. Att foga in sig ökar åtminstone chansen att ytligt sett få vara en del av gemenskapen. Men det kräver samtidigt en ökad vaksamhet på sig själv, så att man inte avslöjar sig som en som är annorlunda. En så stark självkritik kan göra att man slutar uttrycka sig. Man slutar bidra med sitt eget, för man tror inte att det har något värde.
Ibland bidrar man då inte heller med sin kärlek, för man hittar inte dörren dit längre. Att älska är ju att göra sig sårbar. Kanske är det just om den dörren som Gud vill samtala med dig? Kanske vill han påtala att så länge den dörren är tillsluten, så är flödet tilltäppt åt båda håll.
Men känns hjärtat som en öken, är det inte lätt att älska. Märkligt nog är det ofta ännu svårare att låta sig älskas, att ta emot (när man inte känner sig värd det). Rädslan för att uppfattas som löjlig styr mycket av vårt liv och våra handlingar.
När man fyllt 50 är det tid att lägga den rädslan bakom sig, det är nog åldrandets bästa födelsedagspresent! Det är som älskande människor vi kan träda ut ur oss själva och ut i livet. Det kräver mycket mod. Men vad finns att förlora?
