Jag och min man har varit gifta i 15 år och har tre barn mellan 3 och 11 år. Vi har ett bra äktenskap där vi stöttat varandra för att få ”AB familj” att gå ihop. Jag älskar honom och trivs med honom, men jag har nog alltid varit otillfredsställd i vår relation på det mentala planet. Jag önskar att vi hade själarnas gemenskap, intressanta djupa diskussioner men så är det inte.
Jag märker att jag inte pratar med min man, jag är trevlig och debattglad på jobbet men när jag kommer hem så känner jag att jag inte orkar lyssna på vad han säger – är inte särskilt intresserad. Tycker mest att han pratar självklarheter som tråkar ut mig. Vi funkar i övrigt bra ihop, men ”går bredvid varandra”. Vet inte om jag har för höga krav på vad man ska få ut av en relation, men jag börjar bli rädd att när inte barnen längre tar all vår tid så blir det tyst och trist.
Lova, mitt i livet
Christina svarar: Du beskriver en relation där det finns både kärlek och trygghet, men som också har stråk av tråkighet. I tristessen väcks hos dig både en känsla av leda och sorg över att ni inte tycks kunna nå varandra i en gemenskap på djupet.
Mycket kan man säga till varandra i en kärleksfull relation om syftet är att man ska få det bättre tillsammans. Men att säga: ”Jag skulle önska att du var mer intressant”, kan uppfattas som att man inte bara önskar att den andre vore annorlunda, utan att han vore en annan person. För det man efterfrågar finns inte riktigt tillgängligt.
Att vara tråkig är ingen medfödd egenskap, utan något som kommer till uttryck i relation. Det den ene tycker är tråkigt kan någon annan anse vara mycket givande, och vice versa. Men när den man älskar vänder sig bort och inte tycker att man är värd att lyssnas på, skapas i allmänhet en känsla av osäkerhet. Kanske tror du inte att din man noterar din frustration, men det är förmodligen fel. Det han märker är att du vill ha något annat än det han (och du) tror att han har att ge.
När du finner din man ointressant, så tycks du bli ganska avvisande och avstängd, ja, tråkig själv. Just i den stunden kan ni nog båda känna er ganska ensamma.
Vad är det som får oss att komma till liv i samtal med andra? Det är när vi möter någon som visar ett genuint intresse för just oss. Jag tror att det gäller för både dig och din man. Någonstans längs vägen har ni bestämt er för att ni nu känner varann utan och innan, det finns inget nytt och intressant att locka fram. Som om ni var gifta med en stillbild, en orörlig sekvens. Men allt som lever förändras hela tiden. Vi också. Varje dag tänker vi ett oräkneligt antal tankar. Vi tänker på livet, middagsmaten, kärleken, våra närmaste, grannens gräsmatta, döden och räkningarna. Och ganska mycket därutöver.
Men vart tar alla de tankarna vägen när vi ska prata med varann? Vem censurerar bort 99 procent, så att bara middagsmaten och grannens gräsmatta blir kvar? Det andra försvinner utom räckhåll när vi inte lyckas locka ut varandra till ett möte där vi sträcker oss ut ur oss själva, den andre till mötes. Att försöka tvinga ut sig själv eller den andre funkar inte, då det väcker känslan av att behöva prestera något inför en sträng domare, inför vilken inte mycket duger. Det öppnande mötet behöver en plats av frihet och generositet, ja, kärlek.
Naturligtvis kan man bestämma sig för att göra mer tillsammans i syfte att få mer att samtala om. Umgås med vänner, resa och delta i kurser eller kulturaktiviteter med mera. Men frågan är om det är samtalsämnen man söker eller gemenskap på djupet. Det ena kan dock befrukta det andra. Men gemenskap kan växa även i den goda tystnaden, däremot inte i den tystnad som är fylld av kritik och frustration.
Din fråga om vad man ska få ut av en relation är kanske något av en nyckel in i det dilemma du upplever i gemenskapen med din man. Du har en god relation med en bra man, någon att dela ditt liv och din vardag med. Men du skulle önska att han var annorlunda. Lite mer djupsinnig och intressant. Han däremot verkar ganska nöjd med dig. Trots din otålighet och ditt missnöje.
Är det möjligt för dig att släppa tanken på att han ska vara någon annan än han är? Låta honom få vara på sitt vis och tillåta dig att vara tacksam för hans kärlek och att han vill leva detta sitt enda liv med just dig? Och låta relationen präglas lite mer av den tacksamheten. En innerlig vänskap som utgör basen för resten av tillvaron, där samtal med andra vänner och arbetskamrater kan bidra med annat som är viktigt. Men inte i stället för er gemenskap, utan som ett komplement. Allt kan vi inte ge och få av en enda annan människa.
Det är så lätt att våra ögon och tankar fastnar på det som saknas, det man skulle vilja ha, vilket gör att vi riskerar att missa – och mista – det vi faktiskt har.
