Veckans läsarfråga:

Hej Christina.
Jag är en man på 39 år som är gift med min ungdoms kärlek. Jag är faktiskt fortfarande kär i henne, medan hon för ett tag sedan berättade att hon tycker att vi blivit mer som vänner. Hon är inte särskilt kär längre. Sedan berättade hon att hon ibland kände lite för en kollega på jobbet. Enligt henne var det här inget akut problem, utan förmodligen en situation som uppstår förr eller senare när man ska försöka leva tillsammans ett helt liv. Hon sa att hon kan kontrollera sina känslor för kollegan, att hon absolut kommer att vara mig trogen, men för mig har det här skapat en otrygghet. Nu frågar jag henne ofta hur hon känner för mig och för kollegan. Då säger hon att jag stressar henne. Hon vill inte behöva känna efter hela tiden. Jag mår inte bra i det här, vad ska jag göra? /
M.S.

Christina Halldorf svarar: Att leva med någon som börjar varje morgon med att känna efter om han eller hon älskar mig idag är djupt otryggt. Jag tror det är en återvändsgränd för er, att försöka känna er fram till någon form av stabilt beslut. För vad är det för känsla man letar efter? Är det pirret i magen av förälskelsekänslor? Eller är det känslan av tacksamhet över att den jag lever med står ut med mig? Och om man känner både och, hur ska man veta vilken känsla man ska låta sig vägledas av?

Det kännetecknande för känslor är ju att de kan ändra sig från en stund till en annan – och att man kan känna flera, ibland motstridiga, känslor samtidigt. Bättre då att försöka utforska sin vilja. Inte den impulsivt styrda, utan den kloka viljan. Vad vill jag långsiktigt med mitt liv och mina relationer? Vem vill jag bli?

Att ibland känna lite för en kollega på arbetet är nog inte särskilt ovanligt. Det är kanske inte så farligt heller, bara man vet var man har sina gränser. Det vill säga att man inte låter det bli en attraktion som man underhåller eller hoppas ska vara ömsesidig.

Dilemmat för er är att din fru i samma andetag säger att hon inte känner så mycket för dig, men däremot känner lite för en arbetskamrat. Det har självklart gjort dig rädd att mista henne.

Din impuls är då att söka få tryggheten tillbaka av den som tog den. Man kan bli fixerad vid hotet och glömma allt det andra, vardagen som ändå rullar på. Det är nästan som om du tar allvarligare på hennes ord än vad hon gör själv.

Självklart vill du att din fru ska känna något för dig. Inte att hon ska vara snäll och stanna hos dig ändå, av plikt eller godhet. Men i stället för att begära en känsloanalys av henne, kanske du kan bidra till att avmagnetisera den andre genom att till exempel säga: ”Äsch, glöm honom, det är ju du och jag, kom låt oss göra något trevligt tillsammans.” Att du vågar stå fast även om hon till synes vacklar är en hjälp för er båda.

En viktigare fråga ni också kan ställa till varandra är: Vad har hänt? Den drar in er båda i samtalet, den trycker inte upp din hustru ensam mot väggen. Tillåt er att minnas hur allt började, den förälskelse som ni båda då kände. Vad hände sedan?

Du är kär, men din fru kanske börjat känna av en tristess i relationen? Har du någon del i det? Finns det en stagnation som ni skulle kunna utmana genom att bjuda in lite mer av liv och frihet?

Att känna lite för någon är vanligen inte detsamma som att vilja lämna den man valt att dela sitt liv med. Att fantisera om ett liv tillsammans med en annan är en sak. Men att i verkligheten bryta upp är något helt annat. Det finns ett pris att betala och det är ofta betydligt högre än man tror.

Ni har följts åt från att ni var helt unga tills idag och har blivit vuxna tillsammans. Åren har sytt er samman med många osynliga stygn. Stygn som utgörs av gemensamma minnen, hemmet, släktingarna och vännerna.

Kan ni påminna varandra om glädjen ni haft och har ihop? Och om glädjen nu har bleknat, väcka liv i den på nytt. Framtidsdrömma om vad ni båda hoppas på i en gemensam framtid.

Så vad handlar äktenskapet om egentligen? Vad är det vi går in i när vi väljer varandra? Vad är det att älska någon? För en troende kan det vara värdefullt att påminna sig Jesu ord när han säger Du skall älska. Inget om att det vore fint om du försökte.

Att älska är att ge sig själv, sitt liv, för den andre. Inte för att man borde, utan för att man förstått i djupet av sitt inre, att det är vad allt handlar om. Det är vad som gör oss till hela människor.

Kärlek och attraktion är inte samma sak. Men i vår tid är det många som tror det. Det finns forskning som visar att vänskapen är det fundament framför andra som bär de goda och livslånga äktenskapen. Att vara gift med sin vän är därför den största av gåvor, och samtidigt alldeles för underskattat.