Christina svarar: Det är sällan vi finner vägar tillbaka i våra liv, vägarna går framåt, till något nytt. För vi är inte längre de vi förut var, vi har nya erfarenheter, nytt bagage, med oss. Men ibland blir vi stående och en känsla av att ha kommit till vägs ände växer fram, eftersom ingen väg syns leda vidare.
Du konstaterar att ”vi slutade berätta om vår dag för varandra”. Han tålde inte att höra om dina framgångar och du började undvika att säga något alls. Tystnaden bredde ut sig.…
Jag gissar att oavsett vad du sa, så hörde din man budskapet: ”Jag är lyckad, du är misslyckad.” Den avund som bottnar i en låg självkänsla är svår att komma tillrätta med. Om ens djupaste övertygelse är att man är värdelös, så är det som om en magnet längst därinne drar till sig allt som kan förstärka den uppfattningen.
Den vrider och vänder och tolkar om allt, så att det slutar med att man tror att även alla andra ser ner på en. Ofta har man samtidigt en sund sida, som ser vad som pågår och väcker ett självförakt för att man håller på som man gör.
Från början var ni som par till synes jämbördiga. Sedan hände något som rubbade jämvikten och gjorde att ni började se varandra, och kanske även er själva, på ett nytt sätt. Från att ha varit en trygg gemenskap uppstod en ensamhet där båda kände sig övergivna av den andre. Att uppleva sig underlägsen sin partner är förknippat med skam. Det kan handla om att den andre utbildat sig, får en befordran på jobbet eller blir allmänt mer populär och kanske får egna nya vänner.
Det är så viktigt att då inte vända varandra ryggen, utan att ge stöd åt båda håll, så att inte framgången blir till en kil mellan dem som förut utgjorde en enhet.
När man börjar tro att man uppfattas som en misslyckad person av andra och inte minst av den man är gift med vaknar svårkontrollerade känslor. Vreden som väcks riktas mot ”den lyckade”. För det är ju hon som ställt till det. Avunden kan uttryckas i en aggressiv icke-handling, till exempel som tystnad, eller i elaka gliringar med syfte att få den lyckade att börja tvivla på sig själv. Det är där ni är nu. I en tystnad som är allt annat än rogivande. Det är en tystnad där man går på tå för att inte väcka irritation. Men ibland blir det just det som väcker ilskan. Själva atmosfären är minerad. Ingen av er mår särskilt bra av att ha det såhär, tvärtom.
Hur kommer man tillrätta med en låg självkänsla, som ibland gränsar till självförakt? Det behöver börja med att man erkänner den. Säger ”så här illa är det”, åtminstone till sig själv, men helst också till någon annan. Först då är vändningen möjlig. Grottande i egna misslyckanden hindrar en människa från att leva sitt liv, man ger sig själv ett alibi för att ställa sig vid sidan: ”De andra är ju så mycket bättre, vad skulle jag ha där att göra?” Men var och en har sitt liv att förvalta. Det är en nåd och en utmaning – och ibland en kamp.
Själva idén om den egna värdelösheten bygger på en lögn. En lögn som vi kan ha en kluven inställning till. Den fritar oss från ansvar, men förgiftar samtidigt både vårt liv och vår blick. Andra människor blir bara till jämförelseobjekt. Några vi antingen är bättre eller sämre än. Som vore tillvaron en tävlan!
Att i stället bestämma sig för att älska, är som att kasta sig utför ett stup. Och att älska den som tycks bättre än en själv, och därmed får en att framstå som sämre i både sina egna och omvärldens ögon, är snudd på omöjligt. Även om det är just det man verkligen djupast vill. För vi förstår att den andre är värd att älskas. Men vi tror inte det om oss själva.
Att älska sin nästa som sig själv är grundbudet. Att inte låta sig luras av mörka tankar som bara snärjer en runt egot i en tröstlös livsförnekelse.
Den enda vägen mot livet är att våga ta ett steg mot att älska, visa tacksamhet och be om förlåtelse. Det är vägen för oss alla.
Det låter på din beskrivning som om din man har ett större arbete framför sig än vad du har. Men kanske finns det även hos dig sådant som bidragit till att det låst sig i er relation?
Det är nödvändigt att ni börjar tala sant med varandra igen. Inte gå på tå, heller inte anklaga, bara beskriva vad som pågår och vilken förändring som är nödvändig för att ni ska kunna gå framåt tillsammans igen. Ni behöver hjälpas åt men kanske kan du ta första steget? Gå den andra milen, genom att stötta din man på de områden där du ser att han har sin styrka och sina förtjänster?
Det arbete som ligger framför er kan vara svårt att göra ensamma. Kommer ni på någon som båda har förtroende för som skulle kunna hjälpa er i ett sådant samtal, så undersök gärna den möjligheten.
