I höstat larmade folkhälsomyndigheten om rekordutskrivningar av psykofarmaka och psykisk utsatthet bland unga. Kyrkan kan erbjuda en plats trygg plats där unga får tala om existentiella frågor och umgås utan att behöva prestera något. Visa
Foto: Jonas Nimmersjö Visa

Kyrkan kan hjälpa unga som mår dåligt

Psykisk hälsa Tonåringar Mitt barn mår dåligt

Rapport efter rapport säger samma sak: Våra barn och unga mår allt sämre. Ewa-Marie Kihlagård på Frälsningsarmén är oroad, men samtidigt hoppfull. – Som kyrka kan vi vara en motvikt till detta, säger hon.

Över nyår arrangerade Frälsningsarmén ett stort läger för tonåringar där Ewa-Marie Kihlagård medverkade. Mitt i nyårs­yran, bland lekar och gemenskap tog sig den psykiska ohälsan fysiska uttryck. 

– En av tonåringarna fick en panikångestattack och blev omhändertagen av ledarna. När jag sedan pratade med tonåringens jämnåriga kompisar reagerade de inte särskilt starkt. De brydde sig, men sa att det som hände var väldigt vanligt, ”hon brukar få panikångestattacker”. 

– För mig blev det en tankeställare. Visserligen är det bra att psykisk ohälsa inte är tabubelagt, men det är ändå oroväckande när tonåringar säger att panikångestattacker är en del av vardagen. Det visar att psykisk ohälsa inte bara är siffror, utan ungas realitet. 

Ewa-Marie Kihlagård har arbetat lokalt med barn och unga inom Frälsningsarmén i flera decennier, och sedan ett och ett halvt år tillbaka arbetar hon med metodstöd för barn och ungdomsarbetet på nationell nivå. Hon möter en större utsatthet bland barn och unga i dag än vad hon gjorde för några år sedan. 

– Många är stressade, pressade och känner en stor oro. Flera lider av psykosomatiska symptom som huvudvärk och magont. På våra läger märker jag att flera tonåringar har svårt att sova och svårt att koncentrera sig på samlingarna. 

– Barn och ungdomar har ju alltid haft ett behov att bli sedda och bekräftade, men när jag möter ungdomar i dag ser jag att det behovet har ökat ännu mer. Många unga saknar en närvarande vuxen som avsätter tid och bara lyssnar till deras tankar och funderingar. 

Under 2016 sökte 190 000 barn och unga i Sverige vård på grund psykisk ohälsa, enligt Socialstyrelsen. Andelen tonåringar som föreskrivits psykofarmaka har ökat med 100 procent de senaste åren. Antalet självmord i gruppen 15-24 år har ökat sedan 1990-talet. 

Vad gör du för analys kring orsakerna till den utbredda psykiska ohälsan bland barn och unga?

– Det är den stora frågan som alla ställer sig. Min övertygelse är att alla människors välbefinnande är beroende av att man får känna tillhörighet och mening med livet. Det visar även forskningen, nu senast i en avhandling om existentiell hälsa från Uppsala universitet. Många unga känner sig ensamma trots att de har människor omkring sig, för de kan inte dela sina djupaste tankar om identitet eller kring hur det ska gå med deras framtid. 

– Det vi också ser är att barn och unga från lågutbildade eller ekonomiskt utsatta familjer löper ännu större risk för psykisk ohälsa. Det är tydligt både i forskningen och våra möten med barn och unga att förutsättningarna för ett gott liv är väldigt olika. 

Hur kan kyrkan vara en resurs i det?

– Vi som kyrka är vana att tala om existentiella frågor med barn och ungdomar, det är ju vår grej. Så där kan vi verkligen bidra. Vi kan vägleda i frågor som ”Varför finns jag?” och ”Vem är jag?”. 

– Där tror jag att vi skulle kunna vara mer frimodiga i att tala om den stora berättelsen som vi har fått tag på – att det finns en Gud som står bakom allt, som håller världen i sin hand och som är med oss i varje stund. Jag funderar på om oron, otryggheten och utanförskapet som lyfts fram i alla rapporter kan ha sin grund i att man saknar den stora berättelsen och att man då inte får vila i den, säger Ewa-Marie Kihlagård. 

Hon tror också att kyrkan bara genom att vara kyrka kan visa på en motkultur till dagens samhälle. Att samlas över generationsgränserna söndag efter söndag kan bli ett hoppets tecken. 

– Många unga lever i en splittrad tid med snabba förändringar. De möter väldigt många olika vuxna och kanske klarar varken skolan eller familjen av kontinuiteten. Unga behöver känna tillhörighet, men upplever i stället uppbrott. Där tänker jag att församlingen i sin bästa form kan vara en plats där unga får både tillhörighet och kontinuitet. Vecka efter vecka möter de människor i olika åldrar som är trofasta. Det finns något vackert i det. 

Läs mer: Råd till dig som är ledare för unga som mår dåligt

Ewa-Marie Kihlagård tror också att kyrkan kan visa på ett alternativ till prestationssamhället som de unga ständigt möter och formas av. 

– Jag tror att vi måste forma mötesplatser som inte är grundade på prestation. I övriga föreningslivet, i idrotten och även i musiken pågår en utslagning från unga år. Samma sak i skolan där kraven på ungdomarna är stora. Då är det inte konstigt att de frågar om de duger eller räcker till. Där hoppas jag att kyrkan kan vara en plats där man får vara med även om man inte presterar. 

– Inom Frälsningsarmén har vi övat oss på hur vi pratar om prestation. Till exempel är det vanligt att man säger att ”alla är bra på olika saker” och i uppmuntrande syfte frågar en ung person om vad han eller hon är bra på. Risken är bara att det får motsatt effekt eftersom man då fokuserar på att alla måste vara bra på någonting. Där tror jag att det är bättre att använda frågor som ”Vad tycker du är roligt?” eller ”Vad drömmer du om?”. 

– Där måste man också tänka till kring scenframträdande. Vi försöker alltid framhålla att det till exempel inte är en uppvisning att leda lovsång, utan det är något som vi gör inför Gud. 

Vilka krav ställer den psykiska ohälsan bland unga på ledarna i kyrkan?

– Vi har märkt att vi alltid måste ha flera ledare på plats och som enskild ledare måste man vara närvarande och ha utrymme att lyssna på varje individ. Dessutom är det viktigt att ha god kontakt med familj och vårdnadshavare för att se vilken situation ungdomen befinner sig i och vilken typ av stöd han eller hon behöver. Tidigare var det lättare att hålla samlingar i grupp, men i dag kräver samma sak ett större fokus och en ständig dialog med barnen och ungdomarna. Det är viktigt att möta dem där de är. Samtidigt kan man som ledare göra en jättestor insats. En närvarande vuxen kan vara livsavgörande.

Läs mer: Din tonårsdotter behöver dig mer än du tror

Kommentera

Logga in eller registrera dig för att delta i diskussionen
ANNONS