Orden tog slut trots att frågorna for som getingar i huvudet. Otrogen? Hade hennes man just sagt det som skurit hennes hjärta itu, det som hennes hjärna nu bearbetade för fullt? Han hade visat henne bilden av ett nyfött barn, och sagt att det var hans. En bebis som inte var hennes. Ett syskon till deras tre barn som väntade där hemma. Hur var det möjligt?
Laila Dahl, i dag Fixa kärlekens expert, som redan då var samtalsterapeut sedan ett antal år, kunde inte förstå hur hon missat att Jan, hennes make sedan 25 år, hade levt ett dubbelliv. När han där i bilen bad om en chans till, gick deras historia på bakåtspolning i hennes huvud.
– Jag ville inte vara den Laila som satt i den där bilen, ville bara försvinna ut i intet. Men mellan kaostankarna tänkte jag att jag måste ta sömntabletter om jag inte kunde sova, äta ordentligt och gå upp och göra mig i ordning på morgnarna. Nästa tanke var: ”kommer jag att dö nu eller hamnar jag på psyket?”.
Hon hade inte anat något, mer än att hon sett hur Jan allt mer gått upp i sitt jobb de senaste åren och hur han hade tappat lusten till musiken, den som varit deras gemensamma uttryckssätt.
Efter en konkurs kom en livskris, som ledde till mer jobb och distansen mellan dem ökade. Bristen på närhet blev till ett läckage i deras relation och Laila gick nästan och hoppades att han skulle krascha och tvingas sakta in.
Att han skulle fly från alltihop genom att vara otrogen var det sista hon kunnat tro.
Det låter som en film när Laila berättar om den där kvällen i september. Hon var precis klar med sin skiva ”När hjärtat vill mer” och var glad, berättar hon med sin lugna, norrländska dialekt, och brister plötsligt ut i ett smittande skratt när hon konstaterar att de då hade varit ett par i 32 år, gifta i 25.
– Hjälp, vad länge det låter! säger hon.
Hon håller med båda händerna runt kaffeglaset där vi sitter på Café Lyrans glasveranda i Bredäng. Vi har jackorna på oss. Det är lite kallt.
Laila berättar hur hon först ville be sin man fara och flyga, men sedan ångrade sig. Hon behövde ha Jan nära för att veta var han var. Under dagarna som följde satte hon upp ramar för hur den närmaste tiden skulle se ut.
Hon försökte vara samlad så länge barnen var nära, men när de gått till skolan rasade hon ihop och grät i smärta och sorg.
– Jag krävde att Jan tog ledigt från jobbet en timme varje dag så vi kunde prata och insåg att jag behövde bli hel innan jag kunde fatta några beslut. Efter att ha gått i parterapi bestämde vi att ge varandra åtta månader utan att bestämma hur vi skulle göra. Jag ville få ta tid att förstå vad det var som hänt.
Skulle något som pågått i tio månader få förstöra det de byggt upp under 32 år? Och hur skulle hon göra med Jans nyfödde son?
– I takt med att jag fick kontakt med barnet blev han inte längre så hotfull som han hade kunnat bli. Jag gjorde honom till en del av mig, genom Jan, och såg på så sätt en möjlighet att gå vidare. Det blev en form av helande. Jag förstår att det låter konstigt. Om någon sagt till mig för fem år sedan att du kommer göra så här, så hade jag aldrig trott det.
Men hur orkade du vara så klok, frågar jag, och Laila svarar att det var som om kraften kom när hon mest behövde den.
För Laila hade kraftkällan alltid varit hennes tro på Gud. Men nu blev hon tyst. Och hon tyckte Gud var tyst. Trots det visste hon ändå att om hon föll fanns ett golv att landa på. Och när hennes egna ord tog slut bad hon sina vänner att be i stället.
Och miraklet skedde. I försöken att reda ut var hon och Jan hade gått fel började en väg tillbaka, till tilliten och närheten. Lögnerna stod inte längre emellan dem, Jan drog ner på arbetstakten, gav dem tid, och två hjärtan som längtat efter varandra möttes igen.
– När Jan sade att han inte hade flytt till den andra kvinnan, inte heller flytt från mig, utan bort från sig själv, så blev jag med tiden lugnare. De orden hade jag med mig. Och när man kommer så nära som vi gjorde genom våra samtal, även om det var jobbigt, så händer något.
– Och vi hade även varit två om den relation vi haft innan. När han jobbade mycket och det inte fanns tid för oss blev jag avvisande, och det gick i varandra. Det sorgliga är att det var för oss som för många andra. Egentligen hade vi båda samma längtan efter närhet och kontakt, men vi nådde inte in till varandra.
Två år efter att Laila fått veta började tanken gro om att skriva en bok till hjälp för andra i samma sits. Ganska snart insåg hon att det skulle bli svårt att inte nämna sin egen erfarenhet. Hon frågade Jan om han kunde tänka sig att läsa det hon skrivit, och kanske själv skriva några rader. Han sade ja, när han fått en bild av vad hon ville säga.
Men en kväll några månader senare märkte hon hur Jan slingrade sig vid en av hennes frågor och plötsligt började allt om. Han erkände att han fallit igen. Efter alla löften, efter att hon valt att lita på honom var sveket ett faktum.
Redan tidigt hade Laila bestämt att om det hände var hon tvungen att stå över sina känslor och tio dagar senare stod Jan i hallen med sina kartonger. Han höll henne i sin famn. Kysste henne, men det fanns ingen annan väg för Laila än den mest smärtsamma. Att skiljas.
– Han behövde jobba vidare med sig själv på egen hand och den här gången visste jag att jag också skulle klara mig igenom. Jag kände inte samma vilsenhet som första gången och visste vad som gällde för att bli hel. Prata, låta alla känslor komma ut och bestämma mig för att acceptera verkligheten som den var, trots att det gjorde ont.
Laila trodde att nu skulle det inte bli någon bok, men Jan stod fast vid att de skulle slutföra den och förra veckan släpptes ”Att gå sönder och bli hel igen”. Men det har krävts stort mod att ge ut den.
– I dag är jag lugn i beslutet även om jag förstår att det kommer att råda delade meningar om vårt val att dela något så personligt.
Boken har redan fått stor uppmärksamhet och det är viktigt för Laila att Jan är med i det som sker, därför får han godkänna alla intervjuer innan de trycks (även den här). Men han kommer inte göra några uttalanden utöver boken utan låter Laila vara ansiktet utåt. Hans val att skriva ett par kapitel i boken är ett sätt för honom att låta något bra komma ur något som blev väldigt fel. Även barnen har gett sitt medgivande. För dem är boken ett facit som mamma och pappa har skrivit under tillsammans.
Vem är boken skriven för?
– För den som drabbats och vill hitta en väg igenom, oavsett om man väljer att fortsätta eller lämna relationen. Men också för den som har svikit, för det jag möter hos dem som söker terapi hos mig, är en stor skuld som är jobbig att bära och som äter sig in i självbilden. Får man inte jobba med den är risken att man återigen flyr från sina känslor, med en ny otrohet eller på något annat sätt.
Du som är uppväxt i en frikyrklig kontext, har du funderat något kring hur boken ska landa där?
– Det är en del av den ångest jag har haft inför att ge ut den. Kommer folk att förstå valet att berätta? Jag har alltid haft en önskan att vara transparent och på riktigt, men aldrig på bekostnad av min integritet. Vi har vägt varje ord i boken på guldvåg, valt att skriva det som står där varken mer eller mindre och med respekt för varandra. Om vi med det kan bidra till att skapa samtal kring det här så är det bra.
Tror du på kärleken?
– Ja, jag tror på kärleken. Det måste jag göra. Jag är hel i dag, även om jag har dagar när sorgen gör sig påmind och då tar jag hand om den.
– Jag kommer aldrig att tycka att det som hände var okej men jag har accepterat att det hände. Vi blir hela i den mån vi bearbetar det som möter oss i livet.
