Anonyma läsarfrågan:
Jag har i smyg börjat fundera på skilsmässa. Relationen till min man känns allt mer ansträngd och jag tror att orsaken är att han är avundsjuk på mig. För ett par år sedan avslutade jag min vidareutbildning och då tog min karriär fart. Allt medan min man upplever att han står kvar och stampar. Han säger till andra att han är stolt över mig, men hemma har han blivit elak. Ibland allierar han sig med barnen och säger typ ”här kommer chefen, nu får vi passa oss”. När jag är trött efter mitt ganska krävande arbete finns han aldrig där för mig. Jag har ingen att luta mig mot, utan måste hela tiden hålla igen. Det här gör mig ledsen och ger mig olust för allt hemma. Vad ska jag göra? / Lena

Terapeut Christina Halldorf svarar:
Avund i nära relationer är nog något de flesta känner igen och kan relatera till. Många kan berätta om avund mellan syskon, som kanske började redan i småbarnsåren och ibland fortsätter långt upp i vuxen ålder. En upplevelse av orättvisa över att den andre tycks ha fått mer av livet (och kanske av föräldrarna) än man själv fått, något som kan väcka en vilja att förstöra för den andre. Det kan handla om allt möjligt, som vi själva skulle vilja ha, som skönhet, talanger, vänner, materiella saker, anseende och lycka.

Men ofta vill vi inte kännas vid vår avund, inte erkänna den ens för oss själva. Det är ju ingen ”fin” känsla. Vi upplever bara en irritation över vad vi uppfattar som den andres självsäkerhet och överlägsenhet. Att den andre kan vara både ledsen och behövande skyms av vår på förhand konstruerade bild. I den bilden är det vi som är utsatta för livets orättvisor och impulsen blir att försöka sticka hål på den andres ”uppblåsthet”, till exempel genom nedvärderande och elaka kommentarer.

Att inte kunna hantera, eller ens se, sin egen avund förstör både för en själv och ens närmaste. Det hindrar en människa från att mogna i en ömsesidig och kärleksfull relation, där man kan dela glädje och sorg med varandra. I stället utvecklas en relation där båda parter alltför ofta känner sig ensamma och övergivna.

Att i stället tillstå, åtminstone för sig själv, att ”jag känner mig misslyckad när det går bra för dig” är ett steg mot mognad. Då har man börjat se sig själv, vem man är och vad man känner, utan att jämföra sig med någon annan. Jag blir ju varken bättre eller sämre av att det går bra för någon annan. Det är bara min egen tolkning, kanske färgad av en rädsla för andras dom. Avundens dolda sida är att vi också dömer oss själva.

Det stora självbedrägeriet är när vi hoppas verka större genom att trycka ner någon annan. Det får oss förstås inte att växa en centimeter. Tvärtom är det just så vi slutar växa. Och det är ett förödande beteende i ett äktenskap. En relation djupnar när vi kärleksfullt tar emot och stöttar varandra i både med- och motgång. Och en god relation ger oss en andra chans att utveckla den sunda självkänsla som uppväxten kanske inte gav oss. Den inre vetskap som säger att vi är tillräckligt bra och platsar i gemenskapen ¬ och som gör att vi kan glädjas med andra i deras glädje.

Så vad ska du göra? Du anar att din man troligen inte skulle erkänna att han känner avund gentemot dig och din framgång. Men det är definitivt inte okej att han förminskar dig inför barnen, även om han kanske säger att ”det bara är på skoj”. Barn känner när något är roligt på riktigt och när det finns andra undertoner i det som sägs.

Kanske är det tid att lägga fram dina tankar för honom och inte längre odla dem i smyg? Berätta att du har börjat tvivla på hans kärlek, att du helt enkelt inte längre känner dig älskad i relationen utan i stället upplevt en allt större ensamhet. Känner han sig också oälskad? Hur skulle ni i så fall kunna vända den nedåtgående spiralen? Hur ser vägen tillbaka till varandra ut? Kan han se och ta ansvar för att han sårat dig? Har han uppfattat att du sårat eller sett ner på honom? Finns det en beredskap att förändra de låsta bilderna, att förlåta varandra och försöka starta om? Återupptäcka något av det ni hade i början av relationen av glädje och tacksamhet över varandra?

Läs också: Ska jag berätta för min fru om otroheten?

Din karriär har kanske bidragit till att ni alltför mycket fått två separata liv? Hur kan era liv fogas samman igen, utan att någon behöver ge upp allt? Skulle ni kunna rikta blicken framåt tillsammans, har ni någon gemensam dröm att förverkliga?

Det finns mycket för er att vinna på att det samtal som tystnat startar på nytt. Börja där, med att försöka nå varandra igen. Och om det låser sig när ni försöker, tveka inte att söka hjälp för att komma igång. En erfaren parterapeut eller familjerådgivare kan bidra till att samtalsklimatet öppnas på ett nytt sätt.