Hur gör du när telefonen ringer och någon ifrån din kyrka ber dig engagera dig i något? Parterapeut Laila Dahl menar att trots att kyrkan och uppdraget är viktigt, behöver man stämma av med sin partner. Annars blir församlingen något som splittrar relationen:
– Om den ene väljer att vara borta hela tiden på styrelsemöten, körövningar eller barngrupper, är det lätt att den andre känner sig bortprioriterad.
Att tillsammans med sin partner engagera sig ideellt ger energi och glädje. Att få kämpa tillsammans i en kyrka för något man tror på stärker känslan av gemenskap och ger dessutom en massa saker att samtala om tillsammans. Det är när den ene känner ett mycket större engagemang än den andre som man måste vara aktsam, menar Laila Dahl.
Hon tror att grundproblemet för de par som hamnar i den här situationen är att man inte pratat igenom hur man vill ha det. Känner man sig bortprioriterad måste man vara ärlig och berätta att det är så man känner.
– Annars är risken att det här blir en surdeg som ligger där och blir till bitterhet. Åren går och tystnaden kring den här besvikelsen gör att man kommer allt längre ifrån varandra. I värsta fall kanske man till slut börjar ifrågasätta relationen.
För den som ofta säger ja till att göra saker i kyrkan kan det vara nyttigt att fundera över vad som driver en.
– Man kanske gör mycket gott, men om man säger ja till mer än vad ens familj mår bra av kanske man ska fråga sig om man också söker bekräftelse.
Många uppgifter som vi gör i kyrkan leder till att vi får höra att vi är bra och att vi behövs. Bekräftelse är bra och något vi alla behöver, men om det är den primära drivkraften kan det bli osunt, menar Laila Dahl.
– Kanske är det så att man får något i kyrkan som man inte får tillräckligt av hemma. Då behöver man vara ärlig mot sin partner och prata om hur man kan få det man behöver hemma också. Så att man trivs bättre hemma.
Engagerade personer har en tendens att tro att de är oumbärliga i sitt sammanhang. Problemet med den inställningen, menar Laila Dahl, är dels att man riskerar att bränna ut sig och prioritera bort sin familj, dels att man inte lämnar plats för andra i församlingen som kanske skulle kunna hjälpa till med uppgiften, eller växa in i den.
– Oftast är man faktiskt inte oumbärlig i kyrkan. Däremot är det ingen som kan fylla din plats hemma. Ingen annan kan vara din mans fru eller din frus man. Eller mamma eller pappa åt dina barn.
Men ska då familjen verkligen alltid gå före kyrkan?
– Ja, min erfarenhet är att om det inte fungerar hemma, så fungerar det inte i kyrkan heller.
Laila Dahls råd till de par där den enes engagemang har lett till irritationer och bråk är att hitta en medelväg där båda sätter sig ned och är aktiva i att bestämma hur mycket tid och energi kyrkan ska få ta.
– Om det här har gått helt över styr kan den engagerade personen behöva ta en verksamhetsfasta en tid för att hämta hem tid med familjen och i konkret handling visa dem att tiden med dem går först.
