Ibland är vi rädda för att visa vad vi känner när vi vill komma någon nära. Men att mötas i sin sårbarhet skapar både gemenskap och förtroende, menar Christina Halldorf. Visa
Christina Halldorf är terapeut och Fixa kärlekens relationsexpert, Visa

"Det låser sig varje gång jag blir förälskad"

Hitta kärleken Singelliv

Hur ska man göra om man av rädsla för att bli avvisad inte vågar visa sitt intresse för någon? Vår expert Christina Halldorf ger råd.

Fråga: Jag är en 40-årig, ensamstående man som upplever att jag har problem när det gäller att öppna mig för kvinnor. Det går bra att bara prata och bli vän, men när jag hittat någon som jag tycker jättemycket om, eller till och med förälskat mig i, låser det sig. Jag får inte fram de ord som beskriver hur jag känner för henne. Det slutar med att jag antingen blir helt tyst eller också börjar jag prata om något helt annat. Jag ser bra ut enligt andra, men jag upplevs också som tillsluten. Jag är livrädd för att bli avvisad eller nobbad och därför försöker jag inte ens. Hur ska jag komma ur detta?

Christina svarar: Vi har alla olika strategier för att undvika att bli sårade. Från början är våra strategier ofta helt adekvata och skyddande, för de relationer man befunnit sig i har kanske inte känts trygga och respektfulla. Men med tiden blir dessa strategier som är tänkta att skydda i stället något som hämmar och begränsar. För det mesta gäller det här inte närheten till alla människor. Det kan finnas både enstaka personer och grupper av människor som man känner sig helt avslappnad med. Impulsen som gör att man antingen stänger ner eller flyr aktiveras, precis som du skriver, framför allt när man möter någon man verkligen skulle vilja våga komma nära.

Så vad gör man, om ens erfarenheter av närhet är så skrämmande att viljan att fly väcks så snart man snuddar vid ett närmande till en annan människa? Det är inte så lätt, eftersom det oftast rör sig om en mycket stark impuls. Den ”slår till” innan man ens hunnit tänka. Men den slår bara till när man är i den direkta situationen, så snart man kommit ur ”riskzonen” återvänder det vanliga, sunda tänkandet igen. Då blir man oftast ledsen, det känns som om man förstört sina möjligheter igen. Att ändra sina sedan länge invanda säkerhetsbeteenden är inte så lätt, eftersom kroppen och sinnena larmar om stor fara och vi är vana att reagera på det. Vi tror, i stunden, att kroppen har rätt. Men just den här gången har den ju inte det. Att bestämma sig för att våga stanna kvar, trots kroppens larmsignaler, är förstås den bästa metoden att komma vidare. Att låta larmet och panikkänslorna klinga av medan man sitter där. Det är förstås lättare sagt än gjort och det kräver beslutsamhet och mod. Det fungerar bäst om man är förberedd på det som händer, situationer som uppstår plötsligt är svårare att hantera.

Men vad gör man om man ändå misslyckas med sina föresatser? Ett sätt är att i efterhand skriva till den man så gärna hade velat komma lite närmare. Säga som det är, och höra om ni kan ses igen. Åtskilliga brev av den sorten har skrivits genom tiderna.

Det handlar också om vår blick på den andra. Den andra personen sitter kanske också med sina tvivel på sig själv och sitt värde. Det är en människa du ännu inte känner, en person som är värd att få en chans att få visa vem hon är för dig. Kanske kan den hållningen vara en hjälp för dig när du närmar dig någon? Att det inte handlar om att du ska visa upp dig och prestera, utan att det handlar om att se och bry dig om den andra. Rädslan för att bli avvisad är djup hos de flesta av oss, men kan ta sig olika uttryck. Det är bara du som kan svara på vad i avvisandet som är så smärtsamt att du avstår från att ens närma dig brännpunkten. Vad är det du riskerar?

För att våga språnget och äventyra vår trygghet behöver vi tro att det är värt priset. Att din längtan efter närhet är starkare än rädslan. Språnget består i att visa sig för någon annan och se vad som händer. Att ge ord åt sin längtan och sina tvivel brukar inte jaga någon annan på flykten. Tvärtom. Att mötas i det som är vår sårbarhet skapar både gemenskap och förtroende. Det är där ny tillit börjar växa.

Läs mer: ”Jag sitter ensam på alla högtider”

Kommentera

Logga in eller registrera dig för att delta i diskussionen
ANNONS