Christina Halldorf svarar: Dinfråga delar sig i två ”längtor”. En längtan efter ett liv med mening och en längtan efter att relationen ska bli levande igen. De båda tangerar varandra, men mår bra av att inte förväxlas. Vår upplevelse av meningsfullhet är dock starkt kopplad till känslan av tillhörighet och gemenskap.
Att vara behövd av andra kan ge en känsla av mening, men det kan också få oss att tycka att vi aldrig får tid till det vi själva önskar. Sedan, när vi väl får tid och ingen verkar behöva oss längre, minns vi ibland inte längre vad det var vi önskade.
När friheten ligger framför upplevs den i stället som hotande tomhet. Nu är ni i en brytpunkt när livet förändras ganska drastiskt. En helt normal och önskad utveckling, men ändå en tid för omorientering. Du behöver vända dig både inåt mot dig själv och utåt mot din man. Låt det ta sin tid, det är ingen brådska.
Vad är det du fått sätta åt sidan, medan omsorgen om barn och familj tagit det mesta av din tid? Vad kommer du att önska att du gett mer tid, när du om några decennier ser tillbaka på ditt liv? Hur ser dina bilder av ett väl levt liv ut? Vem vill du bli? Det är lätt att vi med hjälp av frågorna ovan målar upp idealbilder och skapar en idé om en person vi aldrig kommer att lyckas bli. Det ideala jaget. Det ligger i sakens natur att det alltid kommer att vara ett glapp mellan den vi är och den vi vill vara.
Ändå är det värt att ställa sig frågorna. Vi når inte ända fram, men vi kan konkretisera några steg för att röra oss i rätt riktning.
Inget hindrar att du ställer de här frågorna tillsammans med din man. Samtalar om hur de tjugo åren tillsammans förändrat er, vilka ni är i dag och vart ni är på väg. Mitt intryck är att det finns en invand trygghet i er relation, det gnisslar inte, utan ni vill hålla samman. Det är bara det att en känsla av tristess smugit sig in.
En av riskerna vid en sådan här tid av förändring, är att man distraherar sig ur den. I stället för att ta vara på den gåva den är. Man sätter igång projekt, så att man slipper känna tomheten. Börjar renovera, gå på kurser och spela golf. Inget ont i något av det. Men det är inte säkert att aktivitet och upplevelse av meningsfullhet går hand i hand.
Däremot kan aktiviteten döva upplevelsen av tomhet. En annan risk är att man lägger sina förväntningar på den andre. Man önskar att hen ska göra ens liv lite mer glädjefyllt, lite intressantare, igen. I stället för att själv röra sig i den önskade riktningen, som ofta handlar om att visa lite mer värme och kärlek. Det är så enkelt, men känns ofta svårt, som en tröskel att ta sig över, när man inte längre har det som en vana.
Du skriver ”får man ens känna så”. Ja, det får man. Man får känna det man känner. Man har för övrigt inget val! Men du älskar din man. Kanske ska du säga det till honom? Släppa blicken från tv:n och möta hans blick en liten stund. Tjugo år har svept förbi, år fyllda av aktivitet och mycket glädje. Vem är han i dag, vad vill han?
Kanske står ni nu inför den mest spännande tiden i ert liv tillsammans. Tillåt er att känna ett vemod över att de glädje- och arbetsfyllda småbarnsåren är över, en tacksamhet över nuet och en förväntan inför det som kommer. Visst, lite oro också, vi människor har ju en tendens till det.
Men det enda målet med våra liv och våra relationer är, såvitt jag förstår det, att bli alltmer älskande människor. Vi är hela tiden på väg, vi misslyckas ständigt och det kommer att ta hela vårt liv i anspråk. Vi kommer aldrig att lyckas helt. Men livsglädjen finns gömd i att våga vara det kommunicerande kärl som ständigt tar emot och ständigt ger ut. Egentligen handlar allt meningsfullt liv om att våga älska.
