Christina svarar: Det verkar av din beskrivning som om din man av något eller flera skäl upplever sig mycket pressad. Allt som kan tolkas som ytterligare krav eller förväntningar på honom vänds tillbaka som en anklagelse mot den som just yttrat sig. När vi känner oss helt slutkörda och inte tycker oss ha ett uns energi kvar, brukar vår frustration alltför ofta komma till ytan inom familjen och rikta sig mot de personer vi står närmast. Precis de människor man skulle kunna få stöd ifrån, om man bara sa som det var. I stället sårar man dem man egentligen både behöver och håller av.
Är din man ansatt av oro för att inte orka med eller klara av sina åtaganden, om stressen gjort honom tunnelseende, så att han inte längre ser dig och barnen som tillgångar utan som kravmaskiner, behöver hans världsbild förändras.
I det slags tunnelseendet upplever man sig helt ensam, man kan inte se hur någon skulle kunna hjälpa en med något utan att det i så fall skulle vara detsamma som att misslyckas. Och rädslan för att misslyckas är en av våra riktigt svåra rädslor. Den är samtidigt så laddad med skam att vi ogärna delar den ens med våra närmaste. Ändå är det bara öppenhet som hjälper på riktigt.
Det är fint att du tar med bilden från småbarnsåren, då ni fungerade som ett team och kunde hantera era tillkortakommanden på ett helt annat sätt. Något tycks ha hänt längs vägen som förändrat din mans bild av både sig själv och dig. När man börjar uppfatta sin livskamrat som en kritiker, fast man djupt inom sig vet att det inte är sant, så behöver man fundera över vad som är på gång.
Vad är det som får mig att vilja stänga ute den som älskar mig? Jaga bort henne, så att hon inte kommer mig nära? Ge henne skuldkänslor, så att hon blir tyst? Man kan nästan säkert veta att det finns en annan röst inom din man, som ifrågasätter det han gör mot dig. Som anklagar honom för att inte vara den goda make han borde vara. Men den rösten får inte du höra. Det samtal som ännu finns er emellan håller sig helt på ytan. Genom sitt sätt att reagera på dina frågor och synpunkter bakbinder han dig. Om du skulle uttrycka din sorg över hur ni i dag har det, så anar du i förväg hans reaktion på det. Han skulle troligen uppfatta det som att du klagar på honom och reagera på det. Så skulle skulden hamna i ditt knä. Hur kan man ta sig ur sådana låsta lägen?
Ett sätt kan vara att föreslå att ni skulle göra något alldeles annat tillsammans. Lämna vardagen för att göra något som ni båda tycker om, för att ni båda är trötta och slitna. Inte direkt fokusera på att ni måste prata om det som är svårt, utan i första hand slappna av och försöka hitta den goda atmosfären emellan er igen. Finns den där, så kommer också förtroendet och möjligheten till bättre samtal mera av sig självt.
Ett annat sätt är naturligtvis att söka samtalshjälp hos en familjerådgivare eller terapeut, men det bygger på att din man kan tänka sig ett sådant steg. Det är inte självklart att han vill, för många är det fortfarande svårt och känns utsatt, inte minst om man själv inte tycker att man är så verbal.
Det viktiga är att försöka förändra stämningen hemma, bryta den negativa laddningen. Av din fråga blir det tydligt att du önskar att din man ska förändra sitt sätt att bemöta dig. Kan det finnas förändringar som också du kan göra för att starta processen? Självklart ska du inte ta emot elakheter eller anklagelser som inte har något fog för sig utan att säga ifrån. När sådant kommer kan du kanske bara enkelt konstatera att det där inte är sant, och det vet du. Det viktiga är att han vågar tro att du verkligen är hans vän. Precis som han behöver visa att han är din.
