Christina Halldorf svarar på veckans läsarfråga från en kvinna som har utmattningssyndrom och känner att hennes man varken förstår eller hjälper henne. Foto: Hasse Holmberg / TT Visa

Min man bryr sig inte om mitt utmattningssyndrom

Parrelationen

Jag lider av utmattningssymtom och smärta, men min man tycker bara det är jobbigt. Vad ska jag göra?

Hej Christina! Jag är gift sedan drygt tio år och jag och min man har två barn i förskoleålder. De senaste åren har jag lidit av utmattningssyndrom och smärta i kroppen. För att klara vardagen behöver jag skapa så mycket ordning som möjligt kring vårt familjeliv. Men jag upplever inte att min man är intresserad av att ändra på något. Ibland är det ganska små saker, som att alla (även han) slänger sina kläder i hallen, som får det att tippa över för mig. Därför har jag försökt hitta lösningar med märkta lådor och liknande, där man kan lägga saker. Men inte ens det bryr han sig om att hjälpa till med. Han tycker att saker och ting är bra som det är. Ofta får jag höra hur jobbigt det är för honom att jag är sjuk. Jag vet inte hur jag ska göra, vi bråkar mycket och jag tycker att han är så respektlös. Ibland känns det som om det skulle vara enklare att leva ensam.
M.K

Christina svarar: När ena parten i en parrelation drabbas av sjukdom påverkas naturligtvis båda två, om än på olika sätt. Livet blir annorlunda för hela familjen. Det som tidigare varit självklart förändras, inte minst det praktiska ansvar vi haft i våra respektive roller. Men också hur vi ser på varandra, vem är jag gift med nu? Hur förändrar lidande och påfrestningar oss?

Att den redan stresskänslige kan få ett ökat stresspåslag av oreda är vanligt vid utmattningssyndrom. Din besvikelse blir naturligtvis stor över att din man inte tycks beredd att stötta dig, inte ens genom några enkla anpassningar. Det blir konflikter i stället för det lugn ni alla skulle må oändligt mycket bättre av.

Du skriver att han tycker det är jobbigt för honom att du är sjuk. Det är i och för sig säkert sant. Det var inte så vare sig han eller du hade före­ställt er att livet skulle se ut.

Men medan du försöker anpassa ditt liv till de nya förutsättningarna, så verkar det som om han vägrar gå med på att förändringar är nödvändiga. Som om han inte vill acceptera verkligheten som den blivit, utan protesterar genom att vägra att samverka. Han vill verkligen inte att hans liv ska påverkas och, som han ser det, begränsas mer av din sjukdom.

Du skriver inte så mycket om vilka förändringar han ändå varit tvungen att göra. Du har varit sjuk i flera år och de åren har sammanfallit med att ni också blivit föräldrar. Hur efter­längtade barnen än är, så minskar självfallet deras ankomst det slags frihet som fanns innan. Även för den som är fullt frisk, är småbarnsperioden ofta en tid av rätt stor trötthet. Ni behöver ha med det i er bild av hur ni har det i dag. Ni är två trötta och nu även besvikna människor, för när ni vänder er till varandra för att få tröst och stöd, så blir det tvärtom. Det uppstår konflikter i stället, eftersom båda uppfattar att den andre begär mer än man har att ge.

Alldeles oavsett om din man vill hjälpa till att skapa mer ordning hemma eller inte, så undrar jag om du skulle vilja arbeta för att förändra din reaktion på stökighet? Din reflex verkar vara: ”Åh, nej, jag orkar inte fixa det, men jag måste, för ingen annan gör det”. Men kanske måste du inte det? Går det att se stöket med andra ögon? Som tecken på att du har en familj full av liv och vitalitet. Kanske till och med praktiskt öva på att vara i det stökiga utan att få stresspåslag. Går det att andas lugnt och tänka goda tankar om dina slarviga familjemedlemmar?

Läs också: Din partner mår dåligt – så ska du agera

Skulle städhjälp i hemmet vara något som tog bort din frustration över de andras slarv? Då behöver inte du tänka att det faller på dig att plocka upp efter dem. Finns det dörrar som kan stängas om ett rum, där din man kan ha det på sitt sätt? Rum som du inte har ansvar för.

Nu har det gått så långt att du börjat tänka på hur skönt det skulle vara om du bara hade dig själv och barnen att förhålla dig till. Och plocka upp efter. Det är förståeligt. Kanske har även din man börjat tänka i sådana banor. Trötthet och ständiga konflikter brukar ofta leda fram till sådana tankar, särskilt om man inte når fram till varandra däremellan. Men kostnaden för en separation är stor och omöjlig att beräkna i förväg. Alla betalar ett pris. Det blir viktigt att veta att man försökt sammanhållningens väg så långt man förmått, innan man väljer uppbrottet.

Din förtvivlan över hans brist på hänsyn gör förstås att du har svårt att se på honom med ömhet. Det är svårt att bevara kärleken till den som vänder en ryggen när man har det svårt. Men ofta finns ändå en längtan kvar, för man minns den värme och gemenskap som en gång fanns. Kanske kan er längtan bli till en väg som hjälper er att överbrygga besvikelserna och komma fram till en ömsesidig förlåtelse? Det är från den platsen man av nåd kan få starta om och bygga något nytt.

Kommentera

Logga in eller registrera dig för att delta i diskussionen
  1. Jag känner igen mig så! Jag har utmattningssyndrom, småbarn och en man som inte har något driv i att få hemmet att hållas funktionellt. När jag trött så har jag inte längre några marginaler att hämta kraft ur så som jag hade förr. Jag måste bara ligga ner. Jag vet att däremot att min man inte mår sämre av att jobba lite hemma även om han inte känner för det. Han har dels inte fått med sig det från sin uppväxt, dels tycker det bara är tråkigt och han är dels trött själv. När jag upplever att han tar för givet att jag ska fixa efter honom eller att han kan åka iväg på något för skoj skull och lämna mig med barnansvar fast jag är slut känns det som ett svek. – Han struntar ju i att jag mår dåligt – även om han själv säger att han bara inte tänkte på det…. Jag blir väldigt ofta frusterad vilket leder till många bråk. Jag har också många gånger känt att jag ger mer än vad jag får (en orsak till min utmattning) och tänkt att det vore skönare att leva själv. Men som Kristina också skriver så verkar ett sånt liv inte heller enkelt.

    Några saker som varit bra för oss även om vi fortfarande är mitt i kampen:
    1. Vi har gått till vår komuns familjehälsa som finns till gratis för alla som har barn under 18. Där har vi fått prata med en neutral part som kan lyssna på oss båda och hjälpa oss att förstå varandras situation. Där har jag upplevt att jag nått fram till min man och han har visat förståelse och villighet att bidra mer i hemarbetet.

    2. Vi har tydlig arbetsuppdelsning. Ena veckan tar maken hand om matlagning, matinköp och disk (eftersom vi ofta bråkat om att han tycker jag drar fram onödigt mycket disk när jag lagar mat så har det varit en poäng att ta hand om hela paketet och lägga upp det som man vill) Den andra har den veckan hand om all tvätt och städning. Nästa vecka byter vi. Det är trots denna uppdelning jag som gör mest (Tvättar mer tvätt mina tvättveckor, håller mera rent i kylen mina matveckor osv) men innan gjorde jag nästan allt så detta är bättre. Framförallt har det blivit tydligare för min man hur mycket tid som går åt till hushållet när man gör en sån här tydlig uppdelning.

    3. Jag är tydlig med när jag är trött. Jag strejkar från allt när jag behöver vila. Har jag ork så prioriterar jag att leka med vårt barn, trots att det kanske är min tur att laga mat. Först hade jag jättedåligt samvete för att jag lät bli att pressa mig själv när jag var trött. Sedan tog tröttheten över och jag hade inget val. Nu försöker jag vara noga med att ta tröttheten på allvar och vara tydlig mot min omgivning att: nu vilar jag resten av dagen. Liggstrejk.

    4. Jag har också fått rådet av professionella rådgivare att inte bry mig så mycket om stöket hemma och jag gjorde som alla sa och struntade i det. Men det försvann inte av sig själv. Efter månader av ignorerande, när saker lagts på hög och vi bara dammsugit det nödvändigaste där hemma var det så stökigt att vi båda mådde dåligt av stöket. Jag skämdes om någon utifrån kom in. Tillslut konstaterade vi båda att vi måste röja och har försökt hjälpas åt de perioder jag haft lite extra ork. Min man har svårt att organisera saker men tycker det är okej om jag gör konkreta ”att göra listor” som han kan checka av.

    Det går tre steg fram och två steg bak.

  2. Kära MK! Vilken jobbig situation du beskriver! Jag har själv erfarenhet av en liknande situation, och det har inte varit roligt. Men Gud är på de svagas sida. Och Han kan förändra de mest hopplösa och mörka situationer – hur mycket man än tvivlar. Din man har lovat att älska dig i nöd och lust. Om han är kristen ska han älska dig som Kristus har älskat församlingen (Efesierbrevet 5:25-33). Du behöver vara villig att förlåta din man, men han måste också ta till sig att han är skyldig att stötta och hjälpa dig. Han skadar både dig och familjen genom sitt agerande. Jag skulle vilja råda dig att be, och om du får Guds ledning söka någon som kan ge dig stöd i den här situationen – en vän eller en själavårdare (diakon/präst/pastor) som du litar på. På något sätt behöver du få nå fram till din man, så att han förstår allvaret i situationen. Du förtjänar hans kärlek och stöd! Oavsett älskar Jesus dig, och Han kan hjälpa dig!! Psalm 23 i Psaltaren.

ANNONS