– Ska vi berätta om vår första kyss? frågar Josefine.
– På vår andra dejt tog jag med Johan till en restaurang med utsikt över Stockholm. Någon spelade ”Love me tender” på sax och det var nästan klyschigt romantiskt. Johan var mitt uppe i ett långt tal om omorganiseringen av scoutrörelsen, ritade på servetten för att visa och ärligt talat var jag inte superintresserad. Sedan börjar han massera min nacke på ett superkonstigt sätt, varpå jag till slut säger: Ska du kyssa mig eller berätta om scoutrörelsen? Då tar han bort handen och berättar färdigt om scoutrörelsen.
– Men sedan blev det också en bra omorganisering, inflikar Johan. Och kyssen blev också okej, men vi tog en sak i taget. Först organisation och struktur och sedan kyss, ler han.
Dejten ägde rum bara några veckor efter att Josefine och Johan träffats för första gången. De kände visserligen till varandra innan. Kompisar hade tisslat om ”Snygg-Johan” som var ordförande för Equmenia och Johan hade sett Josefine tala i olika sammanhang. Så hyrdes Josefine in som konsult för den konferens som Johan var med och arrangerade.
– Innan konferensen ringde jag till arrangörerna för att höra vem som är ansvarig. Två hörde av sig och sa ”Jag är ansvarig”. Sådant imponerar på mig. Den ena gifte jag med och den andra gjorde jag till min mentor, så den där konferensen gav ganska bra utdelning, berättar Josefine.
Nu möts vi i Immanuelskyrkan i Örebro – Josefines uppväxtkyrka och Johans arbetsplats sedan tre månader tillbaka. Tillika deras vigselkyrka. För sju år sedan gick de hand i hand ut för altargången till tonerna av Tina Turners ”Simply the best.” De hade nyss avgivit sina löften om evig trohet.
Giftermålet kom snabbt, men var ett naturligt steg. Både Josefine och Johan visste vad de ville ha och imponerades av den andras engagemang och vilja att förändra. Redan på den där konferensen märkte de båda att det fanns något särskilt mellan dem.
– När jag kramade Johan hej då minns jag att jag sa ”Du ger mig hopp för framtiden” varpå Johan lite surt svarade ”Jag är inte framtiden, jag är nutiden.” Det gillade jag.
Johan hade också sett kvalitéer i Josefine och var snabb på att skicka sms efter konferensen. Han skrev: ”Kul att lära känna dig lite i helgen. Du var inte så farlig som jag trott. Vi hörs. Johan. ”
– Det var en ganska bra raggningsreplik, kommenterar Josefine.
Hon ringde upp en vän och sa: Den där Johan Nilsson, vem är han egentligen? Han pratar superfort och verkar väldigt bestämd.
Kompisen började skratta och sa: Ni två vore något.
Dejtingfasen tog vid. Även om mycket gick smidigt, fanns hinder på vägen. Några nästan komiska, som att Johan skulle bjuda på picknick och glömde allt utom filt och kökskniv. Några mer seriösa, som vänners invändningar. ”Du vet att du kan få någon yngre” sa de till Johan. Josefine, som är sex år äldre fick å sin sida hantera att omgivningen jämförde henne med tio år yngre tjejer, vilket hon erkänner blev en prövning för fåfängan.
Johans bror lyfte en annan aspekt. ”Du vet att du aldrig kommer att bo på bondgård om du väljer Josefine” sa han, medveten om hur viktigt lantlivet varit för smålänningen Johan.
– Jag svarade: Jag vet det. Och jag väljer Josefine. För mig var det självklart, konstaterar Johan.
Läs också: Andreas och Lina Nielsen: Vi blev kära i en cab
Och så blev det. Johan förklarar i organisationstermer:
– Jag hade en slags projekt- och tidsplan i huvudet med inriktningsbeslut, beslut och verkställande, säger Johan.
– Alltså inriktningsbeslut ”Jag tror att jag älskar dig”, beslut – frieri och sedan verkställande – bröllop, översätter Josefine.
Hon är också intresserad av organisationsfrågor. Ledarskap är en passion paret delar. De brinner särskilt för att se unga människor inse sin potential och få redskap för att leda andra. När Josefine och Johan har en ledig kväll kan de prata om framtiden för pingströrelsen och sedan konstatera att de haft en toppenkväll.
Även om Johan och Josefine har upptagna scheman – han som församlingsföreståndare och hon som frilansande konsult, författare och föreläsare försöker de hitta tid för varandra i vardagen. De skaffar barnvakt och går på dejt, köper blommor en vanlig tisdag eller spelar spel ihop.
– Vi tänker inte aktivt på att hålla kärleken vid liv, men det blir bara så naturligt, det går inte att låta bli, säger Johan.
De senaste åren har varit intensiva för paret Arenius. De har flyttat från Stockholm och byggt hus i Örebro. Båda har bytt jobb. De har bytt kyrkligt sammanhang – för att sedan byta tillbaka. Och så har de fått två barn, ganska tätt inpå varandra. Kanske inte så konstigt att man blir lätt åksjuk.
– Ibland har jag stannat upp och känt mig lite relationsåksjuk. Det har varit intensivt, minst sagt. När vår son föddes sov vi knappt alls på nätterna under de första två åren. Dessutom fick jag en ansiktsförlamning mitt i allt, berättar Josefine och fortsätter:
– När jag ser tillbaka på de här åren tänker jag att det är ett under att vi har klarat av allt.
– Ja, det har skett många stora förändringar samtidigt, vilket har varit tungt, fyller Johan i.
– Samtidigt har du alltid haft perspektivet ”tänk om åtta år”. Vi har hela tiden haft en ärlig bild av nuläget och kunnat fästa blicken några år framåt. Och så nu, när allt rett upp sig, när vår son börjat sova, kan man börja störa sig på mer vardagliga saker och fråga: Har du alltid smaskat sådär?
Det finns en kärleksfullt retsam stämning mellan Josefine och Johan. De skämtar med varandra och anekdoterna de berättar talar inte alltid till den andres fördel. Det är tydligt att de både är trygga i sig själva och i att de är älskade av varandra.
– Grundmaskineriet i vår relation är att vi älskar varandra, säger Josefine och fortsätter:
– Och så är vi tacknördar. Vi är duktiga på att tacka varandra för saker vi gör, även om det är självklarheter.
Josefine blickar ut över gudstjänstlokalen i den gamla baptistkyrkan. Hon och Johan tycker fortfarande att den andra är ”Simply the best”.
Läs också: Mikael och Agneta Hallenius – pastorsparet som är helt olika men blev oskiljaktiga med tiden
